- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden /
384

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allt nytt, stort, ädelt över den. Man har oupphörligt fordrat
livlighet och de lätta behagen, knappt nämnt höjd, styrka, majestät. Men
så stort bör målet vara för ett snille och för en kännare... Andra
skola driva långt kvickhetens lilla styrka, skola fjolla, flyga och
rasa. Det förtryter mig, att denna narrtalangen ännu hos oss skall
vara så mycket aktad... De ädle andas i högre regioner.» Albert
Nilsson har med rätta framhållit det starkt germanska i Thorilds
väsen. De författare, han sätter högst, äro alla — om man frånser
schweizaren Rousseau och den nu bortglömde Thomas — germaner,
»av det löjliga senterar han egentligen endast humorn. Den maliciösa
satiren, som innehåller skarpare vätskor och som är företrädesvis
romansk, fördömer han, lika så det elaka skrattet.» Hans egentliga
strykgosse är Voltaire, vars sarkasm fullkomligt upprör honom. Han
kan beundra Kellgrens grace, men hans kvickhet och hans satir
gjorde honom ursinnig. Kvickheten — skriver han i Den nye
granskaren — är endast aptalangen. Ingen Gud — heter det i ett
brev till Leopold — är kvick. I den brutala smädelsen såg han
däremot något av naturkraft, och mot den hade han därför intet
att invända. Straffsången var således berättigad, men all satir borde
förbjudas. Då Reuterholm sedan utfärdade sin
tryckfrihetsförordning, skrev Thorild till honom: »Det vore en ädel lagstiftare
värdigt att förbjuda all satirisk dikt såsom ärelös. Och emedan dessa
slags mord äro så lätta att göra och så svåra att upptäcka, så borde
en förvunnen satirisk diktare förklaras ovärdig friheten och såsom
en lömsk slav utan käckhet och ära slutas inom fästning.»

Memorialen 1786.



Genom sin medryckande framställningskonst och kanske icke
minst genom gitt originella uppträdande hade Thorild vid denna tid
verkligen blivit huvudmannen för en »skola» eller »sekt» — för att
tala med Kellgren. Dit räknade man i första rummet Lidner, vars
litterära smak dock var fullt utbildad före beröringen med Thorild.
Till sekten sökte Thorild ock locka Leopold och spelade därvid
icke utan talang på Kellgrens recension av odet 1778. Men Leopold
var för slug och lät icke inrangera sig i sekten. Dess trognare och
mera entusiastiska blevo Gustaf Engzell och Per Enbom, som dock
snarare voro Thorild till besvär och obehag, ty ehuru visserligen
ej direkt pekoralister, kommo de dock denna rangklass tämligen
nära. I själva verket var det litterära intresset likväl ej Thorilds
huvudsakliga, och vid denna tid hade han vuxit ifrån icke blott
Gessner utan ock La nouvelle Héloïse. I ett av breven till Leopold
skriver han: »Luther, Vasa — rousseauiserande! Vad skulle de
gjort? Denne kvinnfolksömme Rousseau lamenterade ju sitt liv fram
och behövde alla sina vänner för att ej förgås under sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free