Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högmod har en fullkomligt religiös färg, som sammanhänger med den
filosofiska åskådning, han hade, och för vilken förut redogjorts. I
det fallet var han en efterboren gammaltestamentlig profet med
dennes fasta och oryggliga tro på sig själv, sin mission och sin
gudsgemenskap, men också med profetens oförmåga att taga
hänsyn till verkligheten, sådan denna nu en gång faktiskt är. Liksom
en profet kände han sig fylld av gudomens anda, och han var
alldeles för naiv att misstänka, att något slagg kunnat blanda sig in
bland guldet. Förmodligen har det funnits få människor, som så
litet som Thorild varit i stånd till en självanalys, och det kan knappt
tänkas två starkare motsatser än La Rochefoucauld och Thorild.
Den förre, 1600-talets store psykolog, hade förmågan att i varje
till synes ädel och osjälvisk handling spåra upp några mer eller
mindre lumpna motiv. Thorild däremot fann allt, vad han tänkte
och gjorde, förträffligt, och han var naiv nog att skrika ut det för
hela världen utan det ringaste försök att dölja sina anspråk bakom
någon spelad blygsamhet. Rousseau, som kanske var lika
självbelåten och lika egenrättfärdig, var i detta fall icke lika uppriktig
som Thorild. Han låtsas erkänna vissa smärre fel, men han gör
det tydligen blott i avsikt att visa sig äga ännu några dygder:
uppriktighet och blygsamhet. Sina fel erkände han mera för publiken
än för sig själv. Några dylika brister erkände Thorild aldrig, utan
så som han såg sig själv, ställde han sig ock för publiken, i detta
fall ärligare än Rousseau. Denna självbeundran återfinnes, starkare
eller svagare, hos hela den tidsströmning, som vi nu behandla.
Men knappast hos någon i så utpräglad form som hos Thorild. Den
stöter vår tid. Men rörelsen bör ses historiskt. 1600-talets ideal
hade varit det allmänmänskliga. Med det nya århundradet bryter
individualismen fram, och det var förlåtligt, om föregångsmännen till
en början överskattade den upptäckt, de gjort av det individuella
själslivets rikedom. Thorild gjorde det förvisso, men just
därigenom betecknar hans originella personlighet individualismens
genombrott i vår litteratur. Man kände, att han kom med ett nytt
evangelium. Och trots sina våldsamt paradoxala överdrifter imponerade
han på sin samtid, imponerar även på oss.
Genom denna individualism bröt han en ny väg för den svenska
prosan. Vi hava redan sett några prov på den stil, som Gustav
III:s tid satte högst: Lehnbergs cirklade, pompösa perioder med
deras omskrivningar, deras vaga, abstrakta uttryck och deras
tomhet. Någon starkare motsats än mellan Thorild och Lehnberg
kan väl knappast tänkas, och att Lehnberg redan efter några
årtionden föreföll så föråldrad, berodde nog till en god del på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
