Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har tillfälle att gråta.» Formuleringen är karakteristisk för Lidner.
Poesiens uppgift var för honom ej densamma som för Thorild.
Dikten skulle framför allt irritera tårkörtlarna, och om »reglerna»
hindrade detta, voro de av ondo.
Emellertid är Medea alls icke ett så revolutionärt stycke, som
Lidner förmenade. Att Medea inför åskådarnas ögon dödar sina
barn, var visserligen i strid med Horatius’ bekanta regel, även med
den franska klassicitetens, men hos Seneca, som Lidner närmast
följer, sker barnamordet på själva scenen. Och framför allt — för
1700-talets opera gällde ju alls icke de regler, som tillämpades vid
den fransk-klassiska tragedien. Utan att vara något särskilt
revolutionärt stycke var Medea dock den nya tidens barn. Först i
blandningen av neoantik och förromantik. Det förra inslaget märkes
mindre, trots det antika ämnet, men det finnes dock. Genom
krigsskaldernas sång går onekligen en fläkt av grekisk lyrik,
antagligen omedveten för Lidner, och man erinrar sig här det berömda
skoliet om Harmodios och Aristogeiton. Starkare är den
förromantiska klangfärgen. Den röjes ibland i själva sceneriet: »Det är natt
och månen skiner mellan de höga träden». Se — säger Medea —
»nattens majestät, som blekt och mulet står». Då hon tar avsked
av sina barn, sker det med orden:
Kring denna strand min skugga sväva vill.
Vid månens bleka sken emellan glesa lindar
I skolen mig var midnattstimma se,
Där mina kyssar få i tysta västanvindar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
