Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgick. Likväl väckte Lidners anklagelser anstöt på flera håll, och
en tidningspolemik uppstod. Lidner svarade: »Frågade icke
människones son sin himmelske fader: Min Gud, min Gud! Vi haver
du övergivit mig? Och han visste dock varföre. Då jag ej får
tänka, ej kan begripa, skulle Han, som detta frågade, när tusende
avgrunder härjade hans innersta — ack, skulle han missunna mig
den usla trösten att klaga!» Lidner hade rätt: han kunde icke
tänka, icke begripa — han blott klagade. Thorild med sitt
stridbara lynne tog honom däremot med häftighet i försvar. Det vanliga
är världen full av. Men sinnet söker evigt det nya och fullkomliga.
En sådan dikt är Spastara, »full av vildhet och snille, av fel och
skönhet, av irrsprång, som man aldrig såg, och blixtar av inbillning».
På branten av förtvivlan, i sin smärtande ömhet vågar själen »ett
uppror mot Gud. Detta är starkt och skönt! Döm ers andlighet
— skall han brännas eller kanoniseras? Med er tillåtelse: han skall
vara Herr Lidner — poet, fantastisk, svärmande, men så, som man
aldrig såg det. Vad är då nu Spastara? Ett ypperligt stycke, ett
bloss av snille, värt att ses och beundras.»
Hos den känslosamma publiken hade Lidner tydligen slagit
igenom med detta sitt först publicerade stora poem. Men lika säkert
är, att han stötte icke blott vissa gammaltroende utan ock
upplysningspoesiens representanter. I ett brev till Rosenstein från oktober
1783 yttrar sig Kellgren om Spastara. Han fann, att dikten
smakade »av nya sekten. Den, som tager stora ord för stora tankar,
yrsla för imagination, konvulsioner för sentimenter, det extravaganta
för det sublima, den, som varken frågar efter ordning i tankarna
eller smak i expressionen och som endast låter förblinda sig av
några få vackra verser, lär finna i detta skaldestycke ett nytt bevis
av Lidners geni.» Det var sammanstötningen mellan två olika
smakriktningar. Kellgren hade fullkomligt rätt att i Spastara och
Passionerna se alster av samma litterära »sekt», och det var
förlåtligt, att han ej genast insåg skillnaden i poetiskt värde mellan båda
— sitt brev skrev han ju under en av pauserna under striden mot
Thorild, och man kan förstå, att hans blod ännu var i svallning.
Dessutom var Spastara ett »pindariskt ode» såsom Leopolds dikt
1778 och var icke fritt från bombastiska barockfraser; när Spastatas
make lägger den avsvimmade på marmortrappan, heter det: »Den
marmor känsla får, uppå vars häll hon vilar, själv känslolös och
stum» — det erinrar ju nästan om Dahlstierna. Men dylika
bommar, som stötte Kellgren, äro ganska få, och man märker bäst
diktens förtjänster, om man jämför Spastara med Leopolds ode. Detta
var skrivet av en författare, som alldeles saknade fantasi och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
