Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans konst hänga oupplösligt samman, och en Werthernatur som
hans var i den praktiska tillvaron dömd till undergång.
Slutord.
Livet hade icke givit honom mycket, under det att han å sin
sida skänkt sin samtid mycket. Inom litteraturen tillhörde han
samma riktning som Thorild, men inom denna förete de ganska
olika skiftningar. Båda ägde samma oförmåga att uppfatta livets
realiteter, men i jämförelse med Lidner var Thorild en praktisk
man. Sin ekonomi skötte han ej illa, han slutade nästan såsom
»bourgeois», och sitt levnadssätt sökte han alltid att rätta efter sina
tillgångar. Lidner var här alldeles oförbätterlig och levde blott för
stunden. Det finnes om honom talrika anekdoter i den vägen, som
kanske icke i detaljerna äro sanna, men som i huvudsak nog äro
det och måla hans suveräna bekymmerslöshet. En gång hade han
två plåtar och bestod sig i följd härav lyxen att åka hem.
Framkommen frågade han, vad skjutsen kostade. »En plåt». »Kör då
ett stycke till, så att det blir jämnt två». Han jämförde sig ofta
med sparvarna, och delade obestridligen deras omtanke för
morgondagen. Liksom Thorild hade han en utvecklad självkänsla, men
den var både mindre stark och av en annan art. Thorild kände
sig såsom den »vise», som bäst förstod allt och som därför ägde
en obestridlig rätt att härska och bestämma världens lopp. Lidner
däremot gjorde icke anspråk på vare sig någon vishet eller någon
regeringsmakt. Vad han var stolt över, var det »ömma hjärta»,
han ägde, över den förmåga, han hade att fälla tårar vid uslingars
nöd och över sin villighet att förlåta — särskilt att överse med de
mänskliga brister, som vidlådde honom själv. Thorild hade varit
härskaren: »Ve över allt långt käbbel! Jag älskar att decidera.
Kort och nog.» Lidner var däremot under hela sitt liv en spörjande.
Han kände sig stå inför ett mysterium, som han icke kunde lösa.
Han såg de olyckor, som hopade sig i världen och i människolivet,
och han frågade sig, huru dessa kunde förenas med en kärleksrik
allmakt — samma fråga, som hela samtiden diskuterat. Thorild,
som var optimist och »vis», hade utan svårighet löst problemet.
Den stackars Lidner, som icke var tänkare, kunde endast se de
skärande motsatserna utan att kunna förklara dem. Optimist var
visserligen också han, men på ett annat sätt än Thorild, som såg
spörsmålet ur filosofisk synpunkt. Lidner däremot erinrar mest
om Dickens’ odödlige Mr. Micawber. När han inte hade några
pengar och då kläderna voro pantsatta, var han fylld av den djupaste
förtvivlan. Fick han så oförmodat några riksdaler, såg han genast
framtiden i idel solsken. Övergångarna tyckas hava varit
fullkomligt oförmedlade. Thorild höll på att vara en lycklig människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0507.html
