Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
porträtt av de mest tongivande, tydligen efter levande modell, ehuru det nu
torde vara svårt att med visshet utpeka originalen. Måhända bidrog denna
satir till styckets framgång hos den rojalistiska och antiaristokratiska publiken
på Dramatiska teatern. En fortsättning i samma stil var det lilla
tillfällighetsstycket Födelsedagen, som den 20 november 1790 gavs såsom festföreställning
på operan för att avtacka Stockholms trogna borgerskap, som då slutade med
sin militära vakthållning i huvudstaden. Såsom motbild mot det trohjärtade
borgerskapet sättes här en högfärdig grevinna, i vilken Gustav III mycket
igenkänligt — och denna gång föga ridderligt — porträtterat en bland sina
kvinnliga fiender, grevinnan von Lantingshausen.
Den svartsjuke neapolitanaren.
Det sista av hans skådespel, Den svartsjuke neapolitanaren, skrevs
antagligen kort innan han träffades av Anckarströms kula och
uppfördes först året efter konungens död. Detta drama — det enda
av Gustav III, som slutar tragiskt — är visserligen, estetiskt sett,
bland hans svagaste, men litteraturhistoriskt är det intressant, då
det visar oss hans oerhörda mottaglighet för olikartade intryck. Den
svartsjuke neapolitanaren hör nämligen till »le genre sombre», den
starkt förromantiska riktning, som i Frankrike hade sin främste
representant i Baculard d’Arnaud, av vilken även Lidner, såsom vi
minnas, varit påverkad. Redan sceneriet röjer, att man nu befinner
sig i en annan atmosfär än den, i vilken Corneille och Racine varit
hemma. Första akten spelar inför en eremits hydda. På bönstolen
ligger en dödskalle och mitt emot står ett timglas. Den andra
aktens dekoration är en sal i ett »götiskt» slott. Salen är prydd
med gamla familjeporträtt i naturlig storlek, och på höger sida ser
man en järndörr, som leder ner till det underjordiska valv, i vilket
den sista akten försiggår. Dylika scenerier äro typiska för le genre
sombre, och innehållet i sitt stycke har Gustav III också fått från
två skräckdramer av Baculard d’Arnaud, vilka han kombinerat med
varandra, med en novell av madame de Genlis och med en operett
av Marsollier. De dramatiska effekterna erinra nästan om Victor
Hugo, de äro både onaturliga och spännande, och dramat har
märkvärdigt nog — nästan samma spanska färgton över sig som
Hernani; det vilar på spansk hederskänsla och spansk svartsjuka.
Don Diego har av svartsjuka inspärrat sin maka i slottets
fängelsevalv, men kan icke avtvinga henne en bekännelse om namnet på
den man, hon älskar. Så förtror han sina kval åt eremiten Theotime.
Denne är emellertid just den sökte, hans egen brorson, greven av
Belmir, vilken, då hans älskade blivit bortgift med en annan,
övergivit världen och blivit eremit. Don Diego och Theotime hava
förut ej sett varandra, och detta förklarar en situation, som
onekligen förefaller egendomlig. Efter en mängd spännande förvecklingar
får Don Diego slutligen veta, att hans maka älskar honom och varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0567.html
