Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som man finner, den nya moralläran driven till dess spets. I
Lindegrens kanske mest typiska drama, Lycksökaren (1810), är hjälten
en herre, som lever på spel och bedrägerier och som vill reparera
sina affärer med ett rikt gifte. Det lyckas, och den utkorade
förklarar: »Stackars Wilhelm! Med alla dina fel, under alla dina
utsvävningar, var likväl ditt hjärta aldrig brottsligt.» Snarare tyckes
det vara nödvändigt för en man med ett ömt hjärta att föra ett
utsvävande liv: »man kan lätt bli skälm genom ett för mycket gott
hjärta». Man märker också, hur ett dylikt liv och en dylik karaktär
nu fått något demoniskt lockande för tiden, och Lindegrens tirader
erinra slående om dem, man möter i de tyska Sturm- und
Drangdramerna. Så utropar hjälten i Lycksökaren: »Tystnen I känslor
av dygd och heder, som ännu talen i mitt bröst! Ödet har beslutat,
att jag skulle bli en skälm, och jag går med förtvivlan att följa dess
kallelse. Ingen nåd mer för oskuld, rätt och mänsklighet! Flickor,
akten er oskuld! Rike, akten edra skatter! Jag förklarar krig mot
hela mänskligheten.» Här hava vi den jordmån, ur vilken Byrons
hjältetyp sedan växte upp.
Ett annat också typiskt Sturm- und Drangdrama, Fabriksflickan,
skrevs 1796 av thorildianen Per Enbom. Det är fyllt av ett
revolutionärt patos. Fabriksidkaren, som är bourgeoisiens representant,
är en usling, som utsuger sina arbetare och vill förföra
fabriksflickorna. Emellertid slutar det hela på det vanliga sättet. Den
ädla fabriksflicka, som råkat ut för honom, återfinner sin far och
får den man, hon älskar, och fabrikören själv ångrar sin nedrighet.
Inom den tyska Sturm- und Dranglitteraturen hade också
riddardramerna med ett medeltida sceneri blivit populära. Till denna
grupp kan redan Den svartsjuke neapolitanaren räknas, och en annan
dylik »drame» var Herman von Unna (1795) av memoarförfattaren
Skjöldebrand. Särdeles revolutionärt är detta stycke dock icke
varken till formen eller tendensen. Skjöldebrand ansåg sig hava
»iakttagit tragediens alla regler, så att blott versen fattades att av
dramen göra en tragedi». Det, som tilltalade honom, var tydligen
det romantiska i ämnet, som han lånat från en tysk roman av fru
Naubert, särskilt en session inför en »Vehmgericht», och det var
nog denna romantik, som slog an på samtiden. Så estetiskt
underhaltig denna eftergustavianska dramatik än är, innehåller den
således ett frö till den äkta romantiken, som sedan, efter 1809,
spirade upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
