Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inför den höge dåren buga,
Men djupt, så djupt, min son, att han ej ser dig le.
Det, som brast Leopold, var just det, som utgjort Kellgrens och
Thorilds styrka: entusiasmen. Han var aldrig hänförd, alltid klokt
försiktig, aldrig fullt naturlig. Ej blott hans brev — skrev
Brinkman till Tegnér — »utan hela hans prosa i tal och skrift
frambugar med värja och trekantig hatt, och själva hans naturliga
kvickhet vanprydes ej sällan — liksom hans hemvävda nattrock —
av en fåfäng kommendörsstjärna.» Det var han, som blev Kellgrens
efterträdare, och detta ger den eftergustavianska litteraturen dess
prägel.
Leopolds biografi till 1786.
Carl Gustaf Leopoldt[1] föddes i Stockholm 1756. Kort efter hans
födelse flyttade emellertid familjen till Östergötland, och där
förflöt hans barndom. Student i Uppsala blev han på hösten 1773,
men nödgades redan året därpå — såsom Kellgren, Thorild och
otaliga andra — taga plats som informator. Han kom till ett
högförnämt hus, till hovmarskalken greve Douglas på Stjärnorp, där
t. o. m. betjäningen, enligt Leopold, talade franska — ett språk,
vilket han redan som barn haft tillfälle att lära sig av en infödd
fransman och i vilket hans färdighet nu fulländades. Han lärde
sig ock att umgås i den förnäma världen, men aldrig så som
Kellgren; informatorn och parvenyen satt alltid kvar hos honom, nästan
mera än hos Dalin. Bugningarna kunde han aldrig vänja sig av
med. Med sin kondition trivdes han bra, arbetade tydligen mycket
flitigt, och i sina brev till Gjörwell och Lindblom röjer han en
högst ovanlig litterär brådmogenhet. Till den förre skrev han 1775,
då han således ännu ej var tjugo år: »Voltaire hade väl
otvivelaktigt gått i bredd med Roms största skalder, om han levat i
deras land och i deras tidevarv. Bland oss är han helt säkert
oförliknelig i konsten att upplyfta och förtjusa sinnen», och i ett några
månader senare skrivet brev framlägger han nästan ett estetiskt
program. Han bryr sig ej om avhandlingar, i vilka regler för
konsten dekreteras. Det är visserligen sant, att det finnes eviga
lagar, som gälla för alla nationer, men det övriga, »allt det, som
kommer av den ingivelse, man kallar smak», lämpas bäst efter
naturen och lynnet hos det folkslag, för vilket man skriver. Av
detta drar han dock icke någon mera revolutionär slutsats, än att
man bör läsa utmärkta arbeten och utmärkta författares omdömen
om dessa: »Sålunda är Milton förträfflig med Hr. Addisons
anmärkningar och le Cid av Corneille dubbelt behaglig genom franska
akademiens granskning.» Viktigast är ett ytterst utförligt brev —
[1] Så skrev han sitt namn ända till omkring 1786, då han ändrade det till Leopold.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0602.html
