Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leopolds biografi efter Gustav III:s död.
Vid förmyndarregeringens slut stod Leopold såsom den obestritt
erkände härskaren på den svenska Parnassen, och med rätta, ty
hans diktkonst hade under dessa år utvecklats till ett verkligt
mästerskap i sin art. Det var därför naturligt, att han, när den
nya skolan sedan framträdde, skulle bliva betraktad såsom den
egentlige motståndaren. Men först några ord om hans yttre
levnadsvillkor under dessa år.
Då Reuterholms första tryckfrihetsförordning utkom, satte
boktryckaren Holmberg upp tidningen Extra-Posten, i vilken Leopold
tog anställning mot det mycket höga honoraret av 250 rdr om året.
Han skrev här en serie genomkvicka artiklar, och då tidningens
tendens var vida mera konservativ än Stockholms-Posten, borde den
hava varit regeringen angenäm. Emellertid blev den, såsom vi
minnas, indragen redan 1795. Leopold sökte då att komma in i
Stockholms-Posten, men den frisinnade Lenngren gjorde intet anbud,
och i stället associerade sig Leopold med Adlersparre och började
skriva för dennes Läsning i blandade ämnen, varigenom — skrev
han — »mitt hus började florera till den grad, att jag kunde t. o. m.
någon gång bjuda min patron på middag». När Läsningen
upphört, gav han ut sina Samlade skrifter (1800—1802), för vilka han
fick det förmodligen högsta honorar, som då ännu givits någon
svensk författare eller 4,000 rdr. Men icke dess mindre voro hans
affärer jämmerliga, och han nödgades beständigt anlita Rosenstein,
Lindblom och andra vänner för sina diskontolån. Av Gustav IV
Adolf fick han väl kansliråds titel, men inga ökade löneförmåner,
och genom myntrealisationen 1803 hade dessa högst betydligt
försämrats, därigenom att pensionerna nu utgingo i banko i stället
för i specie. Efter Gustav Adolfs avsättning skrev han (1810) till
von Engeström en relation härom, som i elak kvickhet söker sin
like. Voltaire hade icke kunnat skriva bättre, och ett utdrag skall
därför visa, till vilket mästerskap den gustavianska prosan höjt sig.
Han talar där — föga respektfullt — om sitt arbete för Gustav III,
»att jag likväl ej allenast som en flitig poet författat i Hans
Majestäts tjänst tragedier, prologer och segersånger, men även med all
undersåtlig trohet rimmat, renskrivit och i grammatiskt avseende
rättat Hans Majestäts sal. Herr Fars Konung Gustav III:s pjäser, och
att om jag, för att ej hava gjort allt detta bättre än jag gjort,
borde straffas vid bröd och vatten, vore likväl en viss kortare
tid för detta straff av lagen föreskriven, som redan var mycket
överskriden — till förtigande, att jag bort efter vanligt bruk få nåd
vid kröningen.» Då han anförde detta för Gustav Adolf, täcktes
Hans Majestät »med en ljuv och tyst stämma berömma min konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0615.html
