Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han världar hör på världar falla
Och tusen himlar och än fler
Av deras krossning återskalla.
Då tycker han, som skapt dem alla.
Sig höra — bladen falla ner!
Samma år skrev han Årens flykt, en halft skämtsam, men innerst
djupt pessimistisk dikt, som förkunnar allts förgänglighet för att
till sist dock mynna ut i en hyllning åt det enda bestående, dygden:
Vår levnad är en stråt, där vi med trötthet ila.
Var dödlig ser ett mål, vars lugn han uppnå vill.
Vi hinna detta mål, men ack, ej denna vila,
Och denna mödans gräns, vi sågo — är ej till!
— — — — — — — — — — — — — — — —
Gör gott, var nyttig, lev i dina mödors minne!
Då skall du, av din dygd och landsmäns aktning stödd,
Gå ålderns dag emot med oförfärat sinne
Och dödens — utan blygd att hava varit född.
När han närmare, såsom i Predikaren (1794), skall utveckla denna
moral, visar den sig väl världsklok och jordbunden för att kunna
tilltala vår tid. Men hos Leopold fanns dock något av religiös
känsla. Han kunde väl såsom andra upplysningsfilosofer deklamera
mot fanatismen — så i Det blinda nitet (1799) — hans religion var
lika litet konfessionsbunden som den äldre samtidens. Men den är
mera positiv än 1780-talets. Hans dikt Religionen (1796) har en
annan klang än sens-communtidens. »I smärtans mellanstånd av
livets få minuter» vill jag — så börjar dikten — besjunga religionen.
Må »klyftighetens barn» kräva ett bevis. Detta bevis gavs av den,
som från jordens grundningsdagar skrev sin makt på himlens valv,
och även världsutvecklingen själv ger oss detta bevis. Det är
religionen, som är den ideella makten i livet, som eldar hjältens mod
att förakta våldets hot, som skapar borgarens kärlek till lag och
fosterland. Då kvalets rop, såsom nu, ljuder kring hela jorden
från en pinad mänsklighet, vad är det då, som skänker denna tröst?
En Gud — och evigheten. Det är religionen, som höjt släktet upp
ur naturtillståndet. Då rådde blott hämndens lag. Men religionen
kom och världen bytte seder »vid rösten av en Gud, som själv
förlåta vill». Och till sist. När jorden gömmer den, som var dig
kärast i livet och du står som »ensam främling kvar på dödlighetens
strand», då är det du, religion, som skänker tröst och hopp.
Denna religion är väl, såsom Popes, kanske i främsta rummet
nyttig. Men den har dock ett inslag av känsla, av vemod, av ett
trevande behov efter en fast hållpunkt i livet, och den förbereder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0620.html
