Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känner du ej igen mig på denna stolta panna? »Bevars, skall detta
vara hennes nåd?» Nu blir »den dumma flundran» utkörd, och
grevinnan tröstar sig med, att missödet var berättigat, »när man
med slika djur i nådigt tal sig ger». Skildringen av själva
konversationen är så rolig, att
man glömmer det
allvar, som döljer sig
bakom skämtet. Man
får här — för att citera
Blanck — ett
»genomsnitt av svensk historia,
sedd ur en adlig och
högförnäm
familjetraditions egen lilla
speciella synvinkel». Det är
en förtjusande
rokokoscen, i vilken fru
Lenngren dolt sin satir. I
Fröken Juliana vänder
hon om den
föreställning, som möter oss i
Gustav III:s Märta
Banérs och Lars Sparres
kärlekshandel och som
ligger bakom
1700-talets fésagor: att det äkta
adelskapet alltid gör sig
gällande även under
bondeförklädnaden. Trots sina högförnäma anor och trots moderns
försök att educera henne har den stackars Juliana av naturen gjorts
till en ohjälpligt tölpig bondpiga. Hon är vindögd, går in med
fötterna och måste till sist för att icke bliva på överblivna kartan
ingå ett äkta förbund med länsmannen. Högst står nog Grefvinnans
besök, som sväller ut till en rent klassisk skildring av en svensk
prästgård — så klassisk, att man knappt tänker på, att dikten i
själva verket är en blodig satir mot medelklassens slaviska kryperi
för börden. Men fru Lenngren ägde den sällsporda förmågan att,
hur skarp satiren än kunde vara, dock aldrig förlora sitt goda
lynne.
 |
| Anna Maria Lenngren. Miniatyrmålning Nationalmuseum. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
