Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsatt Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz, och det var i denna
tävlan Franzén nu deltog. Dikten har formen av ett pindariskt ode,
som upptager sjutton strofer, av vilka inledningen, som skildrar den
svenska diktens öden före Creutz, kräver ej mindre än åtta, och
åtskilligt talar för, att detta parti ursprungligen varit tänkt såsom
en särskild dikt, som först senare kombinerats med sången över
Creutz. Uppslaget till sin dikt — eller rättare till inledningspartiet
— har Franzén fått från Thomas Grays ode The progress of poesy.
Gray var en bland 1700-talets främste lärde, särskilt förtrogen med
den grekiska dikten, och en bland de allra första, som insåg den
djupgående skillnaden mellan denna och den romerska. Tillika var
han en av de första, som tagit intryck av Montesquieus klimatlära,
och hade på grund av denna höjt sig till en för denna tid ovanligt
bred uppfattning av diktningen. Hans ode, som är byggt alldeles
efter Pindaros’ mönster, avser att framhålla det karakteristiska för
olika folks och tiders diktning. Sitt ursprung leder poesien från
Helicons friska källsprång, men — säger Blanck — »Gray söker
-skönheten hänsynslöst och utan fördomar. Han finner den hos
barbarerna bland isklädda fjällar och i hundramila skogar likaväl som
hos hellenerna vid det blåa Ägäiska havets stränder». Odet visar
oss således poesiens vandring genom tiderna. Och det är denna
tanke Franzén tagit upp och utfört för Sveriges vidkommande. Den
allmänna ståndpunkten är densamma som hos Gray: ett försök att
sammansmälta nyhumanism och romantik. Han börjar med en
överlägsen strof, som skildrar den nordiska forntiden:
Ingen Erato på Manhems fjällar
Gratierna böd till dans. Där klang
I dess stormbebodda hällar
Ingen lesbisk sång. Blott Rota sprang
Tjutande på heden, och i spåren
Döden flög från rad till rad.
Barden stod på klippan nära. Håren
På hans hjässa reste sig. Han kvad.
Såsom nordanvindens skarpa
Stormade hans ljud. Och på hans harpa
Från de slagna kämpars tropp
Bloden stänktes opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
