Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
censuren nästan portförbjöds, hade kantianismen vunnit talrika anhängare
vid universiteten, och den mycket omfångsrika romanlitteratur,
varifrån medelklassen tog sina intryck, bestod alldeles övervägande av
översättningar från tyskan. Även på teatern var den tongivande en
tysk författare: Kotzebue. Det avgörande genombrottet skedde dock
först efter 1809. Den tyska filosofien, särskilt Schellings, kom då
att alldeles behärska det bildade föreställningssättet här i landet; med
det djupaste förakt såg man ned på de förut så beundrade franska
upplysningsförfattarna, och hos nästan alla av det nya släktet möter
man en stark animositet mot fransk kultur och litteratur över huvud.
I stället vill man nu vara german, och de författare, som för oss bli
de tongivande, äro nästan alla tyskar, Goethe, Schiller, Jean Paul,
Fichte, Schelling, Schleiermacher och nyromantikerna, bröderna
Schlegel, Tieck, Novalis m. fl. Voltaires dagar voro för alltid förbi, och
varje nybliven magister ansåg sig äga rätt att tala om hans ytlighet.
Universitetens roll.
Denna tyska orientering hade åtskilliga konsekvenser. Under den
gustavianska tiden hade det varit hovet, Svenska akademien och
huvudstaden, som angivit tonen. Alla tre blevo nu avsatta, och i
deras ställe trädde de förut så föraktade universiteten. Karl Johan
förstod icke landets språk och kunde här således ej bliva någon
ledare, hade heller icke några litterära intressen. Hovet var således
ur räkningen. Akademien, inom vilken Leopold ansågs vara den
bestämmande, hade väl fortfarande ett stort anseende i den allmänna
opinionen, men icke så hos det unga släktet. Akademien ansågs
vara den franska smakens sköldborg och blev därför föremål för de
yngres, särskilt fosforisternas, häftiga anfall. Dessa yngre tillhörde
med få undantag universiteten: Tegnér och Agardh Lunds
universitet, Geijer, Atterbom, Palmblad, Hwasser, Törneros, Biberg och Grubbe
Uppsala, och även Hammarsköld, som verkade i huvudstaden, var till
sin läggning snarast universitetsman; enslingen Stagnelius bodde
visserligen i Stockholm, men var andligen ingen huvudstadsbo. Att
universiteten nu kommo att spela denna roll, berodde till en stor del
därpå, att den nya kulturen väsentligen vilade på filosofisk grund.
Denna nya tyska filosofi var icke såsom upplysningsfilosofien klar
och lättfattlig, utan lärd och dunkel, tillhörde genom hela sin
karaktär den akademiska lärosalen, och då nu litteraturen till en väsentlig
del inriktade sig på denna filosofi, var det naturligt, att huvudstaden
icke i samma grad som universiteten kunde bliva tongivande.
Särskilt i Uppsala blev den tyska filosofien den allt behärskande
vetenskapen, och nästan alla de personligheter, som under denna tid träda
i förgrunden vid universitetet, äro mer eller mindre filosofer: Höijer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0024.html
