Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den utländska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Känslofrosseriet och sentimentaliteten försvunno och ersattes i stället med fantasiens
bizarrerier. Den realistiska människoskildring, som Sturm und Drang sökt skapa,
var också i strid med det nyromantiska programmet, och i stället började dikten
nu att röra sig med fantasiväsen, vilka ej sällan avslöjade sig såsom rena
allegorier — således i viss mån en återgång till upplysningens poesi. Sturm und Drang
hade revolutionärt velat omskapa världen. Någon dylik tendens hade
nyromantiken under den första tiden icke. I stället ville den i likhet med nyhumanismen
fly undan den poesilösa verkligheten. Lyckolandet, dit de ville rädda sig, var
dock icke lika bestämt som för Schiller och Goethe. Till en början lockade dem
antiken, sedan även Indiens sagovärld, men ganska snart bestämde de sig för
medeltiden. Härtill bidrogo många orsaker. Viktigast var måhända, att de båda
tidsåldrar, som stodo i den skarpaste motsats till varandra, voro medeltiden och
upplysningen. För Voltaires samtida hade medeltiden varit barbariets och
vidskepelsens århundraden, och redan denna värdesättning var för nyromantiken nog
att proklamera den motsatta. Därtill kom, att medeltiden onekligen var den
tidsålder, vars poesi mest behärskades av fantasien — till medeltida författare
räknade man för övrigt alla mellan antiken och den franska klassiciteten, således
Petrarca, Ariosto, Tasso, Calderon m. fl. Enligt den nya, tämligen svävande
terminologien tillhörde de »romantiken» i dess skillnad från klassiciteten, ty det
var blott denna och upplysningen, de hatade, icke antiken. Till sist bör man
erinra sig, att medeltiden redan under förromantiken börjat få en popularitet, som
ytterligare ökats under Sturm und Drang; dess båda förnämsta diktgestalter,
Götz och Faust, tillhöra ju dess avslutningsår. För nyromantikens följande
utveckling fick, såsom vi strax skola se, detta medeltidssvärmeri ganska vittgående
följder.
Mänsklighetens guldålder var således medeltiden, och dikten skulle framför
allt såsom då vara en fantasiens fria, obundna »lek». Sturm und Drang hade
förkastat alla estetiska regler. Och på denna stråt gick nyromantiken vida längre
och frigjorde sig t. o. m. från logikens lagar. Den äkta poesien fick såsom ett
fantasiens barn ej hava några fasta former, utan skulle verka snarast såsom en
arabesk, nyckfull, ologisk. Man kan — skrev Novalis — »mycket väl tänka sig
berättelser utan sammanhang, blott med en association som drömmar, dikter,
som blott klinga väl och äro fulla av sköna ord, men som äro utan varje
mening och sammanhang och i vilka på sin höjd några enskilda strofer äro
begripliga såsom fragment av de mest olikartade ting. Den sanna poesien kan på sin
höjd hava en allegorisk mening i stort och en indirekt verkan såsom musik».
Dikten skulle giva stämning och välljud. Den skulle icke såsom under
upplysningen framlägga några banala truismer, icke vara klar och lättfattlig, utan hava
oändlighetens perspektiv, vara aning, icke förstånd. Gränsen mellan poesi och
musik ville nyromantiken således överskrida. Detta var väl i praktiken omöjligt,
och det var betydligt lättare att utplåna skillnaden mellan poesiens olika arter,
mellan epos, lyrik, tragedi och komedi. Denna strävan röjer sig särskilt i Tiecks
sagospel, som innehålla långa episka partier och insprängda lyriska dikter. Denna
nya konstform, sagospelet, var äkta nyromantisk. Sagan är ju alldeles obunden
av de lagar, som gälla för verkligheten, fantasien kan här fullkomligt fritt tumla
om, och det underbara är här det naturliga. Men samma teknik återfinnes ock
i Novalis roman Heinrich von Ofterdingen. Det hela slutar i ett vilt fantasteri,
i vilket »skiljeväggen mellan fabel och sanning, mellan forntid och nutid
försvinner».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
