Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den utländska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett annat konstitutivt drag hos nyromantiken var »längtan efter den blåa
blomman». Uttrycket — och även tanken — stammar från Novalis’ roman Heinrich
von Ofterdingen. Såsom barn hade romanens hjälte haft en dröm. Han tyckte
sig vandra på en äng, på vilken han såg en underbar blå blomma, som böjde
sig mot honom och ur vars kalk ett ansikte skymtade fram — blomman var
poesien, romantikens eviga längtan, och det är denna blåa blomma, han sedan
under hela sitt liv söker finna. Tanken återger i nyromantisk formulering Schillers
karakteristik av den sentimentaliske skaldens aldrig tillfredsställda
oändlighetskänsla samt sammanhänger även med Fichtes filosofi. För Fichte hade denna
längtan varit ett etiskt begrepp, ett uttryck för jagets trängtan att nå det okända
landet bortom den gräns, som icke-jaget uppställt, den drift, genom vilken
människosläktet genom att besegra alla hinder höjde sig till allt större kunskap och
sedlighet, dock utan att någonsin kunna nå det oändliga målet. För
nyromantiken däremot fick denna längtan en estetisk innebörd, blev en längtan efter den
eviga och oupphinneliga skönheten. Och Walzel har med rätta påpekat, att även
ett starkt, troligen av Shaftesbury förmedlat inslag av platonsk mystik ingår i
denna fantasi om den blå blomman.
I några andra fall fullföljde den tyska nyromantiken blott uppslag, som redan
gjorts av förromantiken och Sturm und Drang. Detta gäller särskilt exotismen,
ty nyromantiken har oerhört utvidgat gränserna för poesiens rike, och man kan
säga, att den moderna litteraturhistorien till en väsentlig del är en skapelse av
nyromantiken, ehuru visserligen efter uppslag från Herder. Bägge bröderna
Schlegel ha här gjort betydande insatser. Men i samma syfte verkade de ock
genom den översättarverksamhet, som särskilt Wilhelm Schlegel utövade. Han
är nämligen den, som genom sin ypperliga Shaksperetolkning först gjort den
engelske skalden verkligt känd i Tyskland; vidare riktade han uppmärksamheten
på den spanska teatern och översatte flera av Calderons dramer, även på den
italienska renässanslitteraturen, på Dante och Petrarca, och slutligen var han en
bland de förste, som trängde in i Indiens litteratur. I samma riktning verkade
Tieck genom sina arbeten Alt-Englisches Theater, Shakespeare’s Vorschule och
Deutsches Theater. Tvenne andra nyromantiker, Achim von Arnim och Clemens
Brentano, utgåvo den bekanta samlingen av tyska folkvisor, Des Knaben
Wunderhorn, Görres, som ock hörde till kretsen, utgav de tyska folkböckerna, och
slutligen följde bröderna Grimms berömda Kinder- und Hausmärchen (1812 ff.).
Dessa senare publikationer röja, att även nyromantiken gripits av den nationella
strömning, som efter Jenaslaget gick genom Tyskland, och i spetsen för denna
rörelse återfinner man flera nyromantiker såsom Heinrich von Kleist, Arnim och
Fouqué.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
