Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottets närmaste förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat än pedanteri, en arbetsamhet att samla citationer, men överallt barbari.»
Den samtida franska vitterheten är lika dålig. Om och omigen upprepas, att
man blott bör imitera de stora mönstren Racine, Molière och Voltaire. Att söka
överträffa dem anses som en galenskap. De andra folken äro blott barbarer.
Shakspere hade litet genie, men var utan allt sens commun och smak — »det
skall t. o. m. finnas dödgrävare i hans pjäser!» Den enda franska bok, som
finner nåd för Höijer, är Mad. de Staëls förstlingsarbete De la littérature, där
hon tangerar samma idéer, som hon sedan utvecklade i De l’Allemagne. Denna
bok — skriver Höijer — »är det enda, som sedan Rousseau utkommit på franska
och rätt förtjänar läsas. Idéerna äro åtminstone femtio år högre än de, som
eljes finnas hos de bästa nu levande fransoser, och ehuru där saknas sammanhang
och stil, finnas där rätt vackra och ej superficiella filosofiska funderingar.»
Över Schweiz reste han till Tyskland. Och nu blir tonen en helt annan.
Berlin hade för en tid — efter Jena — blivit den tyska intelligensens centrum. Fichte,
som för sin »ateism» fördrivits från Jena, hade slagit sig ned där, och staden hade
nu blivit den nyromantiska falangens högkvarter; Wilhelm Schlegel och
Schleiermacher bodde där; Tieck och Fr. Schlegel hade nyss lämnat staden, Schelling
kom dit strax efter Höijers avresa. Genom Fichte och Brinkman, vilken där var
svensk legationssekreterare, blev Höijer introducerad i dessa kretsar. Jag är här
— skrev han till friherrinnan Rosenstein — »såsom en genomstrykande okänd
främling, och jag vet ingen stad, där jag har så många högst artiga hus, där jag
har fritt tillträde. Prevenanta emot utlänningen, artiga, av den högst otvungna
ton, ehuru ej så raffinerat aimabla som parisarna, äro stadens bättre invånare, och
jag lämnade visst ej Berlin ännu på länge, om jag kunde.» Den mest berömda
nyromantiska »salongen» hölls av den genombildade fru Henriette Herz, för vilken
Höijer blev rent entusiastisk — liksom för övrigt alla andra, med vilka hon råkade
i beröring. Hon läser »sin grekiska Homer och Sophokles, talar franska,
engelska, italienska, spanska och sin egen tyska och har såsom judinna på köpet
sin hebreiska eller rabbinska. Skön som en modell för Apelles och stor till växten,
att hennes staty utan tvivel blivit vald till en Venus colossalis, om det fallit
grekerna in att tillbe en sådan gudinna; hennes huvud isynnerhet kunde tjäna till
ett studium för målare och skulptörer. Med allt detta en ovanlig aisance i sätt
att vara hos preussiska könet, en viss naturlig grandeur i hennes väsende, allt
utan minsta tecken till pretension och tillika modifierat av gracer och godhet.
Är det ej förlåtligt att åtminstone beundra henne?» I hennes hem sammanträffade
Höijer med den tyska intelligensens spetsar, och efter vad han berättar åhörde
han Wilhelm Schlegels föreläsningar, vilka kort därefter infördes i tidskriften
Europa och kunna anses såsom en bland den nyromantiska skolans viktigare
programskrifter. Kuriöst är — skriver Höijer — »att se argheten av de gamla
egentliga berlinerlärde emot de yngre tillkomna, emot Fichte, Schleglarna, Tieck
etc. Man kan ej neka, att de senare ha det övermod, en kränkt rättvisa ger,
så snart hopp om dess återupprättande finns. De senares parti är dock mäktigt
och stärkes dagligen. De börja starkt ge ton. Naturligtvis rangerade jag mig
på deras sida.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
