Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Striden mellan gamla och nya skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allmänheten och de båda skolorna.
Redan under sommaren 1810 hade man kommit från Pro
jocoståndpunkten, från det pojkaktiga gycklet till en allvarlig kritik av
den gamla skolan. Vid första blicken kunde ju även denna synas
tämligen hopplös för kritikerna, en samling unga studenter på några
och tjugo år, vilka anföllo den ärekrönte Leopold, omgiven av en
talrik skara drabanter, de prisbelönade poeterna Blom, Sjöberg,
Valerius, Wallmark m. fl. Men egendomligt nog tyckas angreppen hava
mötts med mera gillande än man kunnat förmoda. Av de äldre hade
Oxenstierna, Adlerbeth och Franzén mer eller mindre anslutit sig till
den förromantiska rörelsen. De anföllos heller icke, bemöttes med
stort erkännande och voro i varje fall inga pålitliga anhängare av
Leopold. Den bildade allmänheten var mera, än romantikerna ville
erkänna, bekant med den nya tyska litteraturen och stod knappast
längre på upplysningens ståndpunkt. De yngre författare av någon
betydenhet, som framträtt ungefär samtidigt med nyromantikerna,
voro heller inga Leopoldianer, minst Geijer, som av den gamla
skolan med en viss rätt räknades in bland fosforisterna. Ling var,
liksom Geijer, medarbetare i flera av deras publikationer. Tegnér hade
med sin Krigssång anslagit nya toner, som med förtjusning hälsats
av den nya skolan, och han var intim vän med Agardh. T. o. m.
Wallin, »akademiens guldgosse», hade med sin dityramb visat, att
han — såsom Hammarsköld skrev — kunde drivas »fram på den
rätta vägen». Vidare fick den gamla skolans försvar skötas nästan
av Wallmark ensam, och trots sin energi och sina övriga
aktningsvärda egenskaper var han knappt den rätte mannen. Hans artiklar
äro mera plumpt ovettiga än bevisande och framför allt: han
försvarade en dödsmärkt sak. Utgången av den ungefär tioåriga striden
blev också den gamla skolans nederlag: efter 1820 voro poem som
Tålamodet, Handen o. s. v. omöjliga. Så till vida hade den nya
skolan segrat, att den dräpt den gamla. Men under striden hade
den själv fått blödande sår, och det blev heller icke Atterbom, som
av den allmänna opinionen tillerkändes segrarens lön. I stället
inhöstades denna av andra, som under den första kampen stått utanför
denna och nu framträdde såsom opartiska stridsdomare.
Nyromantikerna hade varit ärliga krigare, men de hade icke varit
diplomater, särskilt icke Hammarsköld, och de hade därför stött
många från sig, som möjligen kunnat vinnas, så Wallin och
Tegnér, Samuel Ödmann, som först arbetade med i
Literatur-Tidningen, G. A. Silverstolpe, Hans Järta, Stiernstolpe, Vitalis m. fl.
Den ojämförligt mest betydande av dessa var Tegnér. För hans
förhållande till nya skolan får jag i det följande tillfälle att utförligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0106.html
