- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken /
72

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden mellan gamla och nya skolan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tro, vad man sagt mig, att Hammarsköld skulle vara författaren; jag kommer
då att förakta honom mindre.» Framgången lockade några av nyromantikerna,
Livijn och Dahlgren, att fortsätta med en andra natt, som travesterar den
romantiska hjältedikten och där Wallmark uppträder dels såsom åsnan Markall,
dels såsom riddaren Paw (P. A. Wallmark). Den tyckes emellertid ej hava
slagit vidare an, och från det romantiska högkvarteret hade då redan givits signal
till stridens upphörande.

De sista stridsskrifterna.



Även på kritikens område förekom under dessa år, omkring 1820, en livlig
skottväxling. 1818 och 1819 hade Hammarsköld utgivit sin bok Svenska vitterheten,
vartill jag i det följande skall återkomma. Naturligtvis blev detta arbete föremål
för en skarp — och ganska sakrik — kritik av Wallmark, och lika naturligt var,
att Literatur-Tidningen besvarade denna. Men även Hammarsköld tog själv till orda,
dels i Literatur-Tidningen, dels i pamfletten Allmänna Journalistens Heders-Krans
(1819), som t. o. m. Hammarskölds vänner enskilt måste klandra; den är en
plump smädeskrift, som återupplivar den sämsta pöbeltonen i åtskilliga
Polyfemartiklar. Vida bättre var hans samma år utgivna Stridsfrågan i vår litteratur,
där han dels söker visa, vad den nya skolan verkligen uträttat, dels vänder sig
mot dess motståndare, särskilt de senast tillkomna, de s. k. neutrerna. Men ehuru
den hetsigaste och mest stridbare av den nya skolans författare, hade han gripits
av missmod. Vad — frågar han i avslutningen av Svenska vitterheten — har
denna nya skola uträttat? Visserligen hava vi några goda lyriska dikter, men
intet enda stycke, hörande till poesiens högre arter, »genom dem man egentligen
hänför och intränger i det innersta av nationen». De förväntningar, som man
gjort sig vid de unga litteratörernas första uppträdande, hava icke infriats, och
»den entusiastiska värme, med vilken utgivarna av Phosphoros och Iduna störtade
sig in på de av dem brutna banor, har ganska hastigt avsvalnat och givit rum
åt en viss flegmatisk slapphet och liknöjdhet, av vilken man föga glädjefullt kan
vänta. Även tyckes den innerliga enighet och det fasta vänskapliga intresse, som
fordom förenade den s. k. nya skolans ledamöter under strävandet för ett
gemensamt mål, numera vara bruten och i det hela råda en splittring i flerfaldiga
individuella tendenser hos oss alla, ytterst vilande på grunden av självkärlek och
uteslutande tillgivenhet, för vad man själv producerat.» Ärlig och impulsiv upprepade
Hammarsköld här Wallmarks huvudanklagelse mot den nya skolan. Men såsom
vanligt har han starkt överdrivit. Var finnes väl — frågade Palmblad — »all
denna söndring mellan idunister, fosforister, Uppsala- och Stockholmsskolor
annat än i din egen fantasi?» Själv var Palmblad, såsom han i ett annat brev
framhöll, böjd för att sluta den litterära polemiken. Den hade varit nödvändig
vid den nya skolans framträdande för att väcka de domnande. »Nu blir det
frågan att positivt visa, vad man förmår och om man är bättre än dem, man
smädat. Också blir man med åren mera lugn, det övermodiga ungdomslynnet
avkyles, man glömmer sin egen och sina motståndares personlighet för att fästa sig
vid saken. Kallas detta köld?... Vad mig angår, skall jag ännu, så kraftigt jag
förmår, rusta mig till kamp, ej emot Wallmark, ej emot Svenska akademien, ej
emot dess förlegade ledamöter, vilkas tid är förbi och emot vilka man bör vara
även så liberal som prästerna i sina liktal över de avsomnade.»

Striden avblåses.



Palmblad var således böjd för fred, och viktigast var, att även
Atterbom var det. Poetisk kalender för år 1821, som utgavs till
julen 1820, innehöll en samling »Recensionsblommor», som hör till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free