Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridens följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss en enda av de skatter, det berövat oss. En varm religionskänsla var i forna
tider det sublima draget i svenska nationens karaktär, den poesi, som gjorde
folket mäktigt av de stora bedrifter och stora uppoffringar, som hänryckte världen.
Gud, kung och fosterland voro för den ringaste bonde lika heliga ord, ty han tänkte
sig dem aldrig åtskilda. Nu har förståndet gjort Gud tämligen umbärlig, ty
moralens konstruktion förutsätter honom ej nödvändigt, och med detsamma hava
kung och fädernesland förlorat den gudomlighet, den gloria, som den religiösa
fantasien gjutit omkring dem. Fåfängt skall man predika såsom ett pliktbud: älska
konungen, älska fosterlandet! Kärlek låter ej befalla sig. Giv folket religion,
låt dess fantasi spela — och nationalandan skall åter vakna, vi skola på nytt vara
oövervinnliga.»
Visserligen är den religiösa känslan icke alldeles utrotad hos det egentliga
folket. Men man gör allt för att förinta den. Alla gamla bruk skola bort. Man
har berövat allmogen den oskadliga förnöjelsen att sjunga den gamla julpsalmen
In dulci jubilo, man hindrar den att om sommaren bygga lövsalar — »för att,
som det heter, spara skogen, liksom vore skogsbristen redan så stor, att man borde
neka dem några lövruskor till ett oskyldigt nöje. Det gamla svenska bruket att
breda julhalm skall också utrotas m. m. Vad skall följden bliva därav, att både
vid gudstjänsten och i allmänna levernet undandraga menigheten all näring för
fantasien, då man i alla fall aldrig kan av dem göra filosofer eller försätta dem
bland idel förståndsabstraktioner?» Låt oss därför omarbeta så litet som möjligt.
Låt våra gamla religionsböcker vara i fred. »Man må säga, vad man vill: vid
varje yttre omskapning följer alltid något av det inre och väsentliga med det, som
frånskiljes, och detta kallar jag en förlust.» En ny psalmbok är därför överflödig.
Vi ha många goda psalmer bland de gamla, och till dess att man i vårt land lärt
sig, vad poesi är, är det bäst att icke reformera. Vad som däremot ofördröjligen
kan ske, är en förändring i det moderna predikosättet. Så länge man härmade
Lehnberg, hade åtminstone stilen vissa förtjänster. Men nu härmar man hans
härmare i tredje eller fjärde led. »Det är verkligen nedslående att läsa sådana
predikningar tryckta. Man ser, hur författaren är i förlägenhet varje gång något
ord måste upprepas, som rör dogmer, mysterier etc. och i synnerhet, om han
skulle bliva nödsakad att nämna stiftaren av vår religion vid namn.»
Jag har utförligt refererat dessa artiklar, emedan de inleda
strömkantringen i det religiösa uppfattningssättet och emedan det synts
mig av vikt att framhålla, att det var nyromantikerna, som här gingo
i spetsen. Askelöf var den förste, som klart och populärt framlade
ett nytt religiöst program före både Geijer och Wallin. I Polyfem
fortsatte han att enligt dessa principer granska den religiösa
litteraturen, särskilt predikningar och psalmer, och då Polyfem upphörde,
tog Swensk Literatur-Tidning vid. Men nyromantikerna rönte även
mothugg. Jag får därför tillfälle att, när vi hunnit fram till Wallin,
Geijer och Tegnér, återkomma till den religiösa frågan under denna tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
