Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stridens följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sist i floden. Då sedan månen lyser fram ur skyarna, ser man Strömkarlen
sittande i vassen med flickan tryckt till sitt bröst. Dylika sägner om Näckens eller
Strömkarlens trolska strängaspel finnas ju talrikt i våra bygder, och
föreställningen behöver ej vara lånad från Goethe, som skildrar, hur älvkungen lockar
och dödar icke en flicka utan en gosse. Någon verklig balladstil har Strömkarlen
knappast, varken Goethes eller den svenska folkvisans; så t. ex. lyder den andra
strofen:
»O Mamma», hon säger, »ur vågornas famn
Hör harpans lockande ljud
Och Strömkarlens visa, som nämner mitt namn
Och ber mig bliva sin brud.»
Men harpan hon klingar i dalen.
Ehuru både denna och andra strofer mera erinra om Bürger, är det dock
tydligt, att Hammarsköld verkligen sökt skriva en svensk folkvisa, även om han
ej lyckats. Karl Samuelsson, som analyserat dessa nyromantiska ballader, har
nog rätt däri, att det nationella såväl i Strömkarlen som i flera andra ballader
huvudsakligast ligger däri, att de i poetisk form söka återgiva svenska folksägner.
Däremot dröjde det ganska länge, innan nyromantikerna fingo en någorlunda
riktig uppfattning av den nordiska balladens egendomliga stil. Atterboms 1810 i
Phosphoros införda Kyrkogården har ingen likhet alls med en svensk folkvisa;
den kallas för övrigt ej folkvisa, utan »romans», och den sista strofen upplyser, att
dikten sjungits av en »trubadur». En romans är även hans Frode och Aura (i
Elegant-Tidning), ehuru den rör sig med en nordisk mytologi, med Oden, Frigga
och Valhall. Något riktigt grepp på det nordiska hade Atterbom ännu ej fått,
och det var därför kanske med avsikt, som han gav dessa dikter det sydländska
namnet romans. Möjligen var det med tanke härpå, som Hammarsköld i
Phosphoros för 1811 införde en översättning av den danska folkvisan Åke och Elsa
»för att, om möjligt, även fästa våra landsmäns uppmärksamhet på våra gamla
folkvisor, i vilka man onekligen ofta träffar mer ren känsla och äkta poesi än i
de flesta moderna utsirade rimprodukter». I sin samma år i Poetisk kalender för
1812 införda ballad Ljungby-horn, som behandlar den allbekanta sägnen, har han
också kommit den äkta folkvisans ton närmare än de andra. Ingelgren, som i
Hjalmar och Emma likaledes ville återgiva en folksägen — av som det synes
tvivelaktig äkthet — lyckades vida sämre. Stilen påminner närmast om Alonzo
den tappre, och Sondéns Grannarne (också i Poetisk kalender) är snarast en
marknadsvisa. Andra balladförfattare i Poetisk kalender under de första åren
voro Dahlgren, Hedborn och Afzelius. Ingen av dem hade det riktiga greppet.
Om den senares därstädes införda romanser gjorde den förnämste kännaren av
den svenska folkvisan, Leonhard Rääf, den fullt träffande anmärkningen: »honom
fattas ännu alldeles den stora simplicitet, det graciösa anordnandet av handlingen,
som gör det sentimentala i uttrycket överflödigt, vilket däremot, alltid obehagligt,
här är högst olidligt... Hans romans Helvin och flera av de andra poemen äro
själlösa staplar av nya ord och fraser eller tankar sedan Arilds tid.»
Samlingar av folkvisor.
Emellertid var det tydligt, att skulle den nordiska balladen i någon mån få en
renässans, så måste man känna till denna bättre, än vad man verkligen gjorde.
Med andra ord: man måste utgiva våra s. k. folkvisor. Intresset för dylika
editioner låg i hela den romantiska rörelsen. 1765 hade Percy utgivit Reliques of
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0130.html
