Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridens följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det skicket han i Poetisk kalender för 1816 utgav sin samling, som
han kallades Nordmansharpan. Utom en prolog och en epilog består
den av fjorton »romanser» och tjugoen visor. De förra eller de
egentliga »folkvisorna» äro till största delen från den Zetterströmska
samlingen, »visorna» däremot huvudsakligen från Gyllenmärs’
handskrift, och Atterbom var fullkomligt medveten om, att dessa dikter
ej voro folkliga utan renässanslyrik. Nordmansharpan inledes med
ett långt företal, skrivet i den schellingianska filosofiens röriga, dunkla
och orakelmässiga stil, men på några ställen i detta kommer dock
poeten fram, och hans tanke blir då vida klarare än i den filosofiska
utredningen: »Den gamla barnsagan om prinsessan i sovande skogen
har ofta förekommit mig som en allegorisk teckning av svenska
poesiens långvariga belägenhet. Hon var icke född att sätta sig till
spinnrocken, och så snart den utlevade tanten i tornkammarn hade
narrat henne därtill, sönk hon genast i en skendödsslummer, där hon
ej bibehöll mera från sina lekars dagar än rosenfärgen på kinderna
och andedräkten, som lindrigt höjde och sänkte hennes barm.»
Prinsessan är den svenska dikten, den gamla tanten den franska smaken,
och spinnrocken den nyttighetsfilosofi, som sänkt henne i den
dödsliknande dvalan. Men till sist skall dock den unge jägaren komma
och väcka henne upp ur sömnen. »Redan skalla i skogen kring
hennes vilostad från flera håll valthorn och jaktsånger, och den adliga
falken svingar sig över ektopparna i stolta förhoppningar att hinna
slottets halvt förborgade tinnar. Vem av oss alla bliver själva
jägarfursten, det må himlen bestämma». Men då han kommit, »skall åter
det forna nordmanslivet begynna med tukt och gamman, med bragder
och gåtor, med riddarspel och harposlag». Genom palatsets fönster se
vi ned i den månljusa rosenlunden, huru prinsessan »lustvandrar vid
sin älskares sida, och vid porten till parken står riddar Sankt Göran
i sin glänsande rustning. Ty korsfanan svajar ovanpå borgen, och alla
hjärtan klappa för Kristus och Maria.» Genom dessa ur folksjälen
sprungna visor skulle romantiken uppstå på nytt, och det är denna
tanke, som vidare utvecklas i de underbart vackra dikter, Sångarlott
och Nordmansharpan, vilka han satt såsom prolog och epilog till
samlingen. Vi hava här versens musikaliska välljud, romantikens längtan
till fantasiens sagoland, dess ridderliga och dess religiösa svärmeri:
Högt över dunkla stammar
Stå gyllne torn i krans,
Ur tusen fönster flammar
Den rika festens glans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
