Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridens följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kännedom om litteraturen före Stiernhielm var ytterst minimal. På
samma ståndpunkt stod Leopold i Svenska vitterhetens historia, som
1799 trycktes i Läsning i blandade ämnen. Den upptager blott 39
sidor, sysselsätter sig nästan endast med Dalin och blev aldrig fortsatt.
Tiden före Dalin avfärdas på två sidor: »Svenska vitterheten äger före
Dalins tid nästan ingenting märkvärdigt. Jag uppehåller mig ej vid en
Stiernhielm, Spegel, Kolmodin, Runius, Lucidor, Frese, Fru Brenner...
Alla länders fornvitterhet överflödar av dylika nästan förgätna namn,
berömda på deras tid, men fördunklade genom en mera förädlad smak
och verkligare förtjänster. Blott den lärde tomskrivaren behåller dem
för att giva åt sina skrifter en tillbörlig vidd.» I litterär högfärd
synes det svårt att överträffa detta opus, och att hava gjort det, är
den enda betydelse man kan tillmäta Bloms förut omnämnda
avhandling. Den författades på Svenska akademiens uppdrag och trycktes
i dess Handlingar 1809 — således just det år då nyromantiken
framträdde — och får väl anses såsom en exponent, för vad de
eftergustavianska författarne menade med litteraturhistoria. Synpunkten
både för Leopold och Blom var Boileaus. Nyromantikerna åter, som
— för att citera Atterboms kraftfulla ord om den franske smakläraren
— voro övertygade om, »att aldrig en gnista poesi fallit inom hans
skolmästarsjäl», voro naturligtvis, redan innan de kände dem, böjda
för att prisa just de tider och de författare, som eftergustavianerna
föraktat. Ty även litteraturhistorien betraktades av dem såsom ett
stridsfält, på vilket de vill slå »fransoserna». 1811 skrev Atterbom
till Hammarsköld: »Som jag nu börjat en kort översikt av svenska
skaldekonstens historia, ämnad att på ett populärt sätt, men enligt
en riktig konstruktion, utveckla den nya sektens åsikter av det
förbigångna i vår vitterhet, önskar jag, att du ville nästa postdag såsom
ägande tillgång på drottning Eufemias visor, om vilka jag blott har
ett dunkelt begrepp, meddela mig några historiska uppgifter om deras
förnämsta innehåll m. m. Vidare om något märkligt poetiskt fenomen
förefallit under unionstiden och mellanrymden, tills jag kommer till
Messenius.» — Det var det första uppslaget till Svenska siare och
skalder. Detta storverk lät dock länge vänta på sig, och den, som
kom att gå i spetsen för den nya skolans litteraturhistoriska
författarskap, var icke Atterbom, utan Hammarsköld. Redan 1810 utgav
han en översättning av Asts Öfversigt af poesiens historia, ett arbete
av en bland Schleglarnas anhängare och egentligen ett kortfattat
appendix till författarens System der Kunstlehre oder Lehr- und
Handbuch der Æsthetik. Agardh bedömde det nog ganska riktigt, då han
fann det obegripligt, fantastiskt och osystematiskt. Men det har i alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
