Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ATTERBOM
Phosphorosprologen.
Uppmärksamhet väckte Atterbom — den då
tjugoårige studenten — först genom sina Phosphorosdikter.
Det första häftet inleddes med en av honom skriven
Prolog, som — i gott och ont — blev den nya skolans
programdikt. Han hade först tänkt sig den såsom en
ordenssång i Auroraförbundet, och denna ordenssång hade han färdig
redan i november 1809. Sedan arbetade han likväl radikalt om den,
efter vad Santesson anser, under intryck från Tiecks prolog till Kaiser
Octavianus, dock icke mer än att ordenssången då och då klingar fram.
Den nya prologen förkunnar icke blott ett nytt estetiskt program; den
gör sig ock till tolk för en helt ny världsåsikt. Det är den
schellingska filosofien, som här i poetisk form framlägges, den tyske filosofens
ganska orediga idéer om ljuset och materien, om urmotsatser, om
världssjälen, poesien o. s. v. Fullt begriplig är dikten också blott för den,
som grundligt studerat Schellings skrifter, och även med den
förträffliga kommentar, som Albert Nilsson givit, fordras det stor ansträngning
av en modern läsare att följa med Atterboms tankegång — om
tankegång nu är det riktiga ordet. Men om man, så vitt möjligt, kläder
av Prologen den filosofiska skruden, förkunnar den en lära, som står
i en skarp motsats till upplysningens jordbundna syn på dikt och liv.
Från sin himmel sänker sig vårens unge gud ned till jorden och
väcker henne ur sin slummer. Bröllopsfesten — jag citerar här Albert
Nilsson — »som vårens unge gud, ljuset, firar med den nyvaknade
jorden, materien, är en symbol på poesiens uppvaknande, och den är
mer än en symbol, ty materien, världssjälen, är själva poesien eller
fantasien, tingens och stjärnornas moder». I diktens andra avdelning
kastar skalden en blick på det tröstlösa skådespel, som samtiden
erbjöd: upplysningstidens nyttighetskult och själviskhet hade mynnat
ut i de förhärjande Napoleonskrigen. Allsmäktiga äro dock ej
mörkrets makter, ty »idealet segrar över tiden, och i vårt bröst bor
friheten och friden» — således ungefär samma tanke, som avslutar
Goethes Hermann und Dorothea. I den tredje avdelningen vänder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0141.html
