Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilliga skarpa saker, väntade jag, och det var ej däröver, som jag
blev misslynt. Men allt, vad han i klandrande väg ville lägga mig
på sinnet, hade han kunnat säga lika öppet, lika oinskränkt — och
ändå i ett annat skick och manér. Den anmärkningen kan för
övrigt i allmänhet göras, att den del av hans uppsats, som egentligen
beträffar mig, snarare recenserar min personlighet såsom människa
än själva den ifrågavarande boken. Själv fann han, så snart han
sett sitt omdöme svart på vitt, att han bort yttra det annorlunda —
och betygade mig detta missnöje över sig själv lika hjärtligt som
sedermera sin fägnad över mitt svar. Kort sagt: hans recension är
skriven på samma vis, som han icke sällan i enskilt sällskap bland
goda vänner plägar häva ur sig allt, vad ögonblickets stämning
ingiver honom — gott och ont om vartannat — oskrätt.»
Offentligen svarade Atterbom i Swenska litteraturföreningens
tidning — sällsport värdigt och nobelt. Även mig — slutar han —
»har stugan blivit för trång i den mening, att även mig lockar den
fria luften, den vida, klara himmelen. Men då hans bana är riktad
å havets ökenrymder att där förlusta sig med stormvågor, med
vikingsbragder och strandmåsars skri, går min åt den gröna skogen,
bland blommor och lärksång, att där lyssna till den ande, som ännu
i dag gärna uppenbarar sig, liksom fordom för profeten, icke i
vädervirveln, icke i jordskalvet, icke i eldslågan, utan i en sakta vindfläkt
med eviga trösteljud. Vill han understundom, trött av sina härnader
och strövtåg, besöka mig där i min eremithydda, så må han vara
viss att alltid mötas av ett lika oskrymtat välkommen som i vår
gemensamma ungdoms oförgätna dagar.» På detta genmäle svarade
Geijer i Litteratur-Bladet i samma vänliga ton: »Den förklaring, som
den i Litteratur-Bladet n:o 2 recenserade skalden avgivit i Swenska
litteraturföreningens tidning är ägnad att förstås av ädla sinnen, och
jag förenar mig i det bifall, alla sådana skola skänka åt den anda,
vari den är skriven.»
I sin dagbok har Malla Silfverstolpe några mycket belysande notiser från denna
tid om förhållandet mellan Atterbom och Geijer: »3 mars. Samtal med
Törneros om Geijers blad över Atterbom — harmonien är störd mellan de gamla
vännerna. Återkommer den någonsin? 14 mars. Törneros kom och läste
Atterboms förklaring. Vacker. Nöjd! 15 mars. Geijer kom, nöjd med Atterboms
förklaring. Hade varit hos Atterbom och hjärtligt försonat sig. Gud vare lov!
Då goda, hederliga människor förstå varandra, klarnar världen. 27 mars.
Atterboms och Geijers förhållande oroar mig dock — det blir aldrig rätt förtroende
mer!» Det sista var tyvärr sant. Atterbom och Geijer bröto icke med varandra, men
den gamla vänskapen hade fått ett oläkligt sår. För Geijer betydde detta mindre.
Malla Silfverstolpe, som eljes icke var någon psykolog, har i sin dagbok låtit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
