Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fäderneslandet till början af det adertonde seklet. Akademien remitterade skriften till
sina två sakkunnige ledamöter Leopold och Rosenstein, och nu inträffade det
märkvärdiga. Leopold, livligt understödd av Rosenstein, föreslog det stora priset för
den okände författaren, och detta blev även akademiens beslut. »Då de, —
berättar Palmblad — sedan de mycket prisat skriften, bröto namnsedeln och i
stället för namnet Grubbe, som de med säkerhet hoppades finna, läste det
avskydda L. Hammarsköld, utbrast Leopold med en melankolisk min: Nu ha vi
gjort’et bra!» Att akademien verkligen blev ångerköpt, antydes därav, att skriften
icke intogs i dess Handlingar. I stället inflöt en anmärkning: »Då denna
avhandling[1], akademien oåtspord, redan blivit av trycket särskilt utgiven, så
betydligt utvidgad, att den kan anses för en helt ny skrift, som icke tillhör
akademien, har hon funnit sig böra utesluta den ur sina Handlingar med så mycket
större skäl, som belöningen blivit till författaren överlämnad med det villkor, att
vissa ställen däri — efter anledning av de anmärkningar, som blivit honom
meddelade — skulle av honom rättas och ändras, ett villkor, som författaren
sedermera endast till en del uppfyllt.» Genom den sista punkten hade ju akademien
åtminstone till hälften återtagit den utmärkelse, den givit den misshaglige
prisvinnaren. Den första punkten var alldeles riktig. Historiska anteckningar rörande
fortgången och utvecklingen af det philosophiska studium i Sverige från äldre
till nyare tider, som utkom 1821, är ett i viss mån nytt arbete. Avhandlingen
hade blott gått fram till Rydelius, boken behandlar den svenska filosofien även
under 1700-talet ända till och med Höijer. Denna skildring av den svenska
tankevetenskapens utveckling är utan tvivel ett högst betydande arbete och har ännu
icke blivit ersatt med något nyare.
Hammarsköld gjorde även en annan betydande insats. Under Stagnelius’ liv
var han den ende, som förstod, att Sverige i denne fått en skald av de stora
måtten. Personligen hade han icke någon närmare beröring med enslingen. Men
då Stagnelius avlidit (1823), egnade Hammarsköld honom omedelbart en
minnesskrift: »Erik Johan Stagnelius. Ett kors på hans graf», och det var han, som
började utgivandet av den döde skaldens skrifter. Denna entusiasm för
Stagnelius är ett bland de många vackra bladen i Hammarskölds biografi; Tegnér, som
ju vida bättre bort förstå poesi, kunde aldrig rätt uppskatta Martyrernas författare.
Själv hade Hammarsköld lyckligtvis avstått från diktkonsten. Blott då och då
försökte han att ännu slå några slag på den motspänstiga lyran, och att han
icke var alldeles utan begåvning, framgår av en bland de sista dikter, han skrev:
Skaldmöns besök. Det är — skrev Palmblad till honom — »kanske det bästa
poetiska stycke, du författat, kanske emedan det ej blott är fantasiens, utan
även hjärtats skapelse». Dikten är avfattad på alls icke dåliga terziner, och
bakom dem ligger en verkligt äkta känsla. Det är skaldmön, som talar till
honom:
Väl gjorde du att fly Parnassens klinter.
På deras hjässa gro åt dig till kransar
Ej smakens rosor, känslans hyacinter.
Jag andra bjudit har till mina dansar.
I skaldernas tornérspel pris att vinna
Är du för svag att bryta snillets skansar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
