Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortsattes av Svenska Minerva, som hade först två, sedan tre nummer i veckan.
Svenska Minerva var tidens mest betydande konservativa tidningsorgan, ofta mera
rojalistisk än monarken själv, men i det hela självständig, och Sturzen-Becker,
som ju tillhörde motpartiet, har kanske bäst karakteriserat Askelöfs journalistik:
»Hans polemik med de stora tidningarna till fördel för det gamla
kamarillasystemet kunde naturligtvis icke smaka oss, det vill säga det parti inom publiciteten, till
vilket jag hörde, men vi erkände alla gärna, att hans artiklar voro kvickt skrivna,
hans advokatyrer med obestridlig talang och klipskhet genomförda, hans skämt
ofta småtrevligt, så att man nödgades draga på munnen däråt, även när det gällde
ens eget skinn, med ett ord sagt, det var ingen, som nekade, att denne man
besatt en förträfflig penna; man endast beklagade, att den icke var egnad en bättre
sak.» T. o. m. för Leopold hade Polyfems forne redaktör nu blivit en persona
grata, varvid dock bör erinras, att Den objudne gästen, varom Leopold yttrade
sig, utgavs anonymt: »Denna läsning har givit mig stort nöje, och om gästen är
objuden, torde han dock ej böra vara ovälkommen hos alla förnuftiga läsare. Med
honom uppträdde äntligen en manlig gestalt bland våra småväxta publicister...
Vad han förövrigt är, vet jag i sanning ej. Icke servil, icke liberal, men vad han
helst bör vara, säkerligen är han ganska husvarm och hemmastadd i den politiska
verksamheten.» I den konservativa politiken förenades således till sist den gamla
och den nya skolan.
Men Askelöf var icke blott den spirituelle publicisten. Han var
också en allmänt omtyckt sällskapsmänniska, kvick och en gourmet
av klassisk rang, vars vinkällare lär hava varit något i sitt slag
enastående. Hans förtjänster såsom Sveriges Brillat-Savarin har på ett
ypperligt sätt skildrats av Sturzen-Becker: »Askelöf var den man,
med vilken man kunde korsa polemikens fäktarvärja på förmiddagen
och dock intaga sin supé tillsammans med om aftonen, icke blott
utan harm, men till och med med glädje och gamman. Detta lät
sig så mycket hellre göra, som Askelöf ägde den sällsynta takt att
i ett enskilt lag — även där han tillfälligtvis träffade någon av sina
konsekventaste motståndare — låta politik och partistrider vara helt
och hållet bannlysta, så att någon konflikt i detta avseende sällan
varit med någon mindre att befara än med denne samme man, vilken
dock i sin tidning så gärna gav hugg och gick på offensiven.» Han
hade ett mycket brokigt umgänge. »Han umgicks på förmiddagen
helt förtroligt med självaste greve Brahe, den store favoriten; på
eftermiddagen rörde han sig lika ogenerat till och med i sällskap med
förklarade rabulister.» Det är fullkomligt sant. Warburg har
faksimilerat en biljett från Lars Johan Hierta till Askelöf, i vilken han
ber att få »ytterligare förklara de känslor, varav jag är livad i
anledning av den förträffliga lutfisksåsen cum adpertinentiis» och anhåller
att få göra det vid en ny middag. Detta — fortsätter Sturzen-Beckers
karakteristik — »är problemet: man måste veta att taga en middag,
sådan den är, det vill säga i och för sig. Detta förstod Askelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
