Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sällskapet kallade sig med det egendomliga namnet Stora Bergström —
efter Kellgrens vän, den lustige advokatfiskalen Bergström, som då
ännu levde. Varje medlem hade dessutom ett förnamn, som
betecknade någon profet, Joel Bergström (Dahlgren), Micha Bergström
(Askelöf), Obadja Bergström (Livijn) o. s. v. Även efter utgivandet av
andra natten fortsatte Markallskommittéen sina sammankomster i Stora
Bergström, men avlöstes snart av en annan litterär kommitté, den,
som arbetade på den förut omtalade Opoetisk kalender. I dennas
»Sommardel» inflöt Dahlgrens kanske mest karakteristiska dikt
Rosenfesten, vid vilken vi för en stund kunna stanna, då den mer än andra
ger oss den specifikt Dahlgrenska romantiken. Uppslaget hade han
fått från ett kuriöst förslag av en språklärare, Louis Paban, att
rosenkröna en för dygd och flit känd flicka. På detta motiv byggde
Dahlgren ett fantastiskt lustspel, i vilket förebilden ytterst tydligt
framträder, Midsommarnattsdrömmen med dess luftiga, ideala älvvärld,
dess groteska hantverkarscener och dess ur den borgerliga
verkligheten hämtade motiv, vilka alla, såsom i en dröm, vävas in i varandra.
Den andra scenen, varmed handlingen börjar, är en direkt imitation
från andra akten i Midsommarnattsdrömmen. I en trakt på Lovön
uppträda Venus, Kupido och älvor, och till älvorna vänder sig Venus:
I veten, att den natt, som nästa morgon stundar,
Midsommarsnatten är,
Då varje liten alf i skog, i dal och lundar
Och varje gräsligt troll, som fjället bär,
Sin högtid fira plär.
I veten ock, hur för att festen höja
Jag plär förena något älskat par.
Ett slikt jag spanat opp i dessa dar,
Och dess lycka skall ej längre dröja.
— — — — — —
Men östern randas
Av solens hår,
Och dagen andas
På blommans tår,
Re’n fåglar sjunga
I dagens sken
Och börja gunga
På varje gren.
Fort, fort, allesamman,
Fort, skynden er
Från lek och gamman
I jorden ner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
