Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
individualiteten renare än hittills skulle återspegla sig i litteraturen. Denna vädjan
skedde icke förgäves, och i 1820 års kalender fick man nu läsa Arwidssons
Wäinämöinens harpa och Sångaren, bägge översättningar av finska runor; i de båda
följande kalendrarna följde hans översättningar av fyra estniska folksånger.
I Uppsala fanns det ännu vid denna tid en »finsk» nation, och
märkvärdigt nog var det, såsom Söderhjelm påpekar, där, som den
finska nationalismen började jäsa samt hos några direkt rikta sig mot
Sverige och den svensk-finska kulturen. En finne, Carl Axel
Gottlund, som 1816 blev student i Uppsala, skrev då till en kamrat om
sitt besök hos Atterbom: »Han har förvånat sig över, att de i Åbo
icke bättre tagit tillvara sitt eget lands angelägenheter; fastän de nog
varje år skriva disputationer om likheter mellan tyska och grekiska
språken, så giva de aldrig några meddelanden om sitt eget språk.
Men låtom oss nu sluta ett förbund, på det att icke Finlands litteratur
genom vårt förvållande skall förgås, och låt oss så mycket i vår
förmåga står, utbreda och belysa det.» De svenska nyromantikernas
intresse för de finska nationalitetssträvandena framgår även därav, att
Gottlund — av vilken några dikter intogos i Poetisk kalender — fick
i uppdrag att i Swensk Literatur-Tidning (1817) skriva en recension
över den tyske historikern Rühs’ bok Finland und seine Bewohner.
Recensionen, som gick igenom åtta nummer, är oerhört
finsk-chauvinistisk, och i stil därmed framkastar Gottlund en idé, som sedan blev
mycket fruktbärande. I den finska folklitteraturen — skriver han —
finnas »ställen, som de (Finlands unga litteratörer) fåfängt söka i en
utländsk vitterhet — ja, recensenten går så långt, det han påstår, att
om man ville samla de gamla nationalsångerna och därav bilda ett
systematiskt helt, det må då för övrigt bliva epos, drama eller vad
annat som helst, skulle därav en ny Homeros, Ossian eller
Nibelungenlied kunna uppstå» — som man ser det första uppslaget till idéen
om ett enhetligt Kalevalaepos. Hos Gottlunds gode vän Abraham
Poppius, som 1817 blev student i Uppsala, utvecklades denna finska
nationalism till ett rent svenskhat: »Det utdöda gotiska
tapperhetsnamnet är deras (svenskarnas) vapen, sköld och borg. Att de äro
av gotiskt blod, är deras förtjänst. Det finska blodet kommer ej i
fråga... De tala noga om den kultur, de belastat oss med, men
aldrig om det, vi för dem lidit, om den trohet, varmed våra förfäder
omfattat deras konungar och deras fogdar. Därföre kan ingen ärlig
finne älska detta otacksamma, slappa, enerverade, fientliga, genom
sina partier sig själv sönderslitande, med sina förfäders storverk
skrytande och därpå förlitande Sverige.»
Det är ganska egendomligt att iakttaga, hurusom denna mot Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>