Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hesperiska trädgårdar bodde sångfåglarna om vintern. Det var ett Eden,
som evigt grönskade, och all vår diktan och traktan gick därpå ut
att gå dit och där för evigt bo.» Men till Skogsby kom han aldrig.
Hemmet hade varit religiöst. »Min far kunde föga läsa, men han
trodde osvikligen på de få kristliga grundsatser, som han hade lärt
till sin första nattvardsgång, samt på dem, han hade hört av
sockneprästen.» Modern däremot kunde läsa, läsningen var i bibeln, och
»vi lyssnade till hennes röst som till en sagoberättares». Denna
barndomens tro bibehöll Hedborn allt framgent, och det var därigenom,
han kom att göra sin väl mest betydande insats. Under den
svårmodsperiod, som han genomgick under åren 1810—1814, utvecklade
han sig till religiös skald, till psalmist, och blev en av dem, som gingo
i spetsen för det religiösa genombrott, som nu skedde. Redan till
Aurora hade han 1808 inskickat en bearbetning av Prudentius’ Jam
moesta quiesce querela, men hans stora psalmdiktningsperiod var
1811, då han i Uppsala vistades hos Atterbom och Palmblad. Under
denna tid — skriver Atterbom — »då på hans bord ständigt Bibeln,
Gamla svenska psalmboken, Kolmodins Dufvoröst, Novalis och Thomas
à Kempis lågo uppslagna, hördes han i sin enslighet ej sällan
sammansätta dessa psalmer med hög röst, strof efter strof — ofta mellan
avbrott av suckningar och bönerop — mången gång vid tunga steg,
med vilka han i midnattens eller dagbräckningens timmar vandrade
fram och tillbaka över sitt kammargolv». Phosphoros’ septemberhäfte
1811 fylles till största delen av Hedborns Psalmer och Andeliga
romanzer, och 1812 utgav han ett särskilt häfte Psalmer (31 nummer);
1813 följde en andra samling. I ett företal har han utvecklat de
krav, som enligt hans mening borde ställas på luthersk kyrkosång.
Liksom Askelöf i den förut citerade Polyfemartikeln vänder sig
Hedborn mot neologiens reformbegär: »Emedan religionen, om den ännu
någonstädes finnes, oemotsägligen lever mest ofördärvad hos allmogen,
så skulle ock tydligen följa, att man, i stället att påtruga densamma
så kallade upplysta förnuftsbegrepp, borde med tacksam ödmjukhet
taga av denna allmoge, vad den omsorgsfullt förvarat och ju förr dess
hellre inympa där, varest — under larven av kultur och moralitet
— moralisk förskämning och religiös sjukdom sig förborga.» Psalmen
bör icke draga sig för de gamla orden Kött, Världen, Satan, »vilka
alla tiders kristne ansett för människans arvfiender», om än s. k. god
ton länge nog utdömt dem såsom icke tidsenliga. Likaså —
fortsätter han — har jag använt ordet Gud i stället för Ödet, Högsta
väsendet o. d., ja, jag har »vågat tydligen giva tillkänna, att denne
Gud är treenig, att han verkat, verkar och skall verka vår timliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
