Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som redaktionen tillmätte dessa bidrag, antydes därav, att Grafströms diktcykel
inleder kalendern. Mesta uppmärksamheten väckte Sången. Vid syndafallet
flydde alla änglar från jorden — utom en: Sångens ängel, och dess uppgift blev
att till människorna tala om det forna Eden och trösta dem i livets vedermöda:
Så underbart är Sångens helga välde
För dem, som blott dess gudaspråk förstå.
Var helst på jorden ödets dom dig ställde,
För dig vill ängeln än sin harpa slå.
Väl sörja ofta ljuden. Fången saknar
Sin himmel och sitt ljusa fosterland.
Dock sjunger han sin tröst: »På jorden vaknar
Den dag en gång, som lossar livets band.»
Denna något sentimentala dikt är onekligen klart nyromantisk, och det är
ganska karakteristiskt för Tegnérs förhållande till nyromantiken, att han
reagerade särskilt mot detta poem. Till Hagberg skrev han: »Jag kan ej bärga min
förtrytelse över den sjukliga och skeva åsikt av konsten och livet, som
fosforisterna ibland annan uselhet vilja påtvinga oss. Jag ropar med Börjesson: I Jesu
namn, vad gråt i salen vida? Vårt manligt sköna språk är dock för gott att
göras till en parafras över o! och ack! Och poesien är inte, för annat än
nervsvaga sinnen, en hysterisk krämpa, en trånad, som likt utlevade hundar äter sig
själv. Varje manligt sinne måste vämjas vid denna förryckthet. Det förargar
mig, att Grafström, annars en skön talang, även deltar i detta opoetiska pjunk.
Det sentimentala har jag i all min levnad hatat dödeligt. De moderna
jeremiaderna skilja sig från ett poetiskt sinnes klagan alldeles som ett stärbhus från en
tragedi. I den verkliga världen må denna litania passera, men i dikten är den
en främling.» I ett annat brev säger han sig i de Grafströmska dikterna blott
hava funnit en återklang av det Atterbomska maneret. Hos Atterbom själv
hade detta dock varit natur, »åtminstone en till natur övergången vana. Men
vad skall man säga om de andra, som pjunka i hans toner?» Och så skrev
Tegnér sin svarsdikt Sången, där han med en så medryckande livlighet framlade
sin antiromantiska uppfattning av poesien. Grafström, som här fick svara för den
nya skolan, ansågs emellertid inom denna ej för någon fullt pålitlig anhängare,
och i den andra Markallsnatten fick han en släng för sin neutralitet, som
antyddes bero på beräkning. Säkerligen med orätt, ty Grafström var verkligen en
fridsälskande man. 1821 blev han Franzéns måg samt lektor vid krigsskolan vid
Karlberg. Därigenom kom han ännu mera bort från det nyromantiska lägret.
Sin diktning fortsatte han väl och utgav flera samlingar, som hava en viss, dock
ej starkare framträdande nyromantisk färg, ehuru de knappast röja en vidare
utpräglad skaldeindividualitet.
Geijer och fosforisterna.
I det fosforistiska umgängeslivet deltog Grafström icke, och
Börjesson, Gumælius och von Zeipel spelade där icke någon roll. De
gamla Aurorabröderna hade, som sagt, lämnat Uppsala, och i stället
bildades där en ny och tämligen manstark krets. Dess främste män
voro Geijer och Atterbom. Geijer, som var sju år äldre än
Atterbom, kände honom ännu icke i mars 1811, ty då skrev han till
Tegnér: »Av författarna till Phosphoros är A (Atterbom, studerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0260.html
