Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sitt stymperi gå under. Svenska akademien har redan förlorat
den imponerande härlighet, varmed en förvillad inbillning omgav henne.
Skalderna skola ej mer sätta De obotfärdigas förhinder och Brunmarks
Moral i rim. Wieland, om vilken du talar, rekommenderar jag dig
ej; han härmar fransmännen så väl som någon annan; men däremot
hava Schiller, Goethe, Tieck m. fl. författat självständigt.» Och i ett
kort därefter skrivet brev fortsätter han: »Så himmelsvitt skilda äro
de bägge skolornas tendenser, att de ej finna någon föreningspunkt.
Valerii Tålamod och Kullbergs Ålderdom fördömer den nya skolan
oinskränkt och måste göra det i kraft av sina principer. Det
sköna, ej det nyttiga, är föremål för poesi. Lärodikten hör ej
till poesiens egentliga område, utan är ett medelting av filosofi och
poesi, en poetisk vetenskapssymbolik... Allt det gamla måste
förkastas; däremot behöver man icke antaga allt av de nya. Jag påstår
ej därför, att någon av deras principer är oriktig, men jag vill först
pröva allt. Då man något studerat tyska litteraturen, inser man lätt
gamla skolans ömkliga nakenhet i litterärt avseende. Det är en
skillnad, att om man det minsta är patriot, måste man gruva sig på
fäderneslandets vägnar.» Redan i det första häfte, som han utgav,
förekommer en dikt, Skaldens tröst, som är rent nyromantisk, skriven
i nyromantikernas mest älskade strofform, ottava rima, och fylld av
romantikens idealism, dess skönhetskult, dess platonism och dess
känsla för naturens och andens frändskap:
Naturen skapat mig utur sitt hjärta:
Jag är en suck av hennes egen smärta.
Jag vet ett land, där livet ej mer prålar
Med rosenfärgad lögn uppå sin mund.
Sin blomsterdröm den sköna vårn där målar
Inunder evig sol på evig grund.
Till jorden falla endast matta strålar
På sångarns luta i hans skaldestund,
Men ohörd sången bort med stunden svävar
Och dödens aning genom tonen bävar.
Här gavs mig skönheten i bild blott skåda.
Där skall jag skåda henne, som hon är,
Och som ett töcken livets korta smärta
Uppklarna underbart vid hennes hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
