Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutet av året, och i vilken han, tyvärr i tämligen dunkla ord, ger
en katalog på de författare, som särskilt tilltalat honom. Stället lyder:
Sångernas guldtid blomstrar ännu och eviga kransar
Snillet sig vrider. Högt över Germanias fält
Klingar din lyra, o Schlegel, då Solens mäktiga dotter
Tolkar i gallernas språk faderns orakler på nytt.
Och i en dödligs hamn än vandrar den gyllne serafen,
Han, som Martyrerna sjöng, Atalas kärlek och död.
Glöda ej Nordens fält av diktens himmelska rosor?
Brage i Manhems bygd stiftar ett rike igen.
Balders härlige skald förtjusar det lyssnande Dana,
Mäktigt vid Lögarns strand brusar din harpa, o Ling!
Åter av leende gudar befolkas den sorgsna naturen.
Näcken sin trollmusik spelar i floden på nytt,
Stolt framvandrar i tallarnas skygd grönmantlade skogsfrun,
Dvärgar i klyftans djup hamra sitt blänkande guld.
Valhall öppnar sin lysande port, den för sekler tillbaka
Slutne. Ur högarnes famn lågande hjältar stå upp.
Elegien är en hyllning åt romantiken, genom vilken en ny poesiens tidsålder
grytt för mänskligheten. I spetsen för den nu följande skalderevyen ställer han
Wilhelm Schlegel — således samme man, som även för fosforisterna stod såsom
nyromantikens banerförare, men egendomligt nog nämner Stagnelius varken Schiller
eller Goethe, som fosforisterna så beundrade. Detta kan dock bero på en
tillfällighet, kan också bero därpå, att han ännu ej var vidare inne i den tyska
litteraturen. Den engelska romantiken tyckes Stagnelius ej hava känt till, men i
olikhet mot de ensidigt tyskt inriktade fosforisterna har han ägnat sin mest
hänförda hyllning åt den franska romantiken, ty att han med omskrivningen »solens
mäktiga dotter» avsett den även av fosforisterna i översvallande ordalag prisade
madame de Staël, kan numera anses vara fastslaget. Bilden har han antagligen
fått från madame de Staëls Corinne. Hjältinnan, som vid skaldekröningen på
Capitolium var klädd såsom en sibylla — en dräkt, i vilken madame de Staël
själv låtit porträttera sig — verkade, heter det i romanen, såsom »en Apolloprästinna,
som skred fram mot Solens tempel», och med de av henne tolkade »faderns
orakler» menade Stagnelius säkerligen icke Neckers politiska och ekonomiska
skrifter, utan en förkunnelse från solens och skaldekonstens gud, närmast väl de
arbeten, genom vilka madame de Staël var mest känd, Corinne och De
l’Allemagne, vari hon för sina landsmän hävdade den nya tyska litteraturens betydelse.
Högre än »Solens mäktiga dotter» tyckes Stagnelius sätta Chateaubriand,
»Martyrernas» skald, och som vi sedan skola se, blev han också en av de författare,
från vilka Stagnelius tog de starkaste intrycken. Därefter övergår han till den
danska romantiken och hyllar Oehlenschläger, »Balders härlige skald». Av de
svenska namngiver han direkt blott en ende, nämligen Ling, vars Gylfe, såsom
vi sett, särskilt slagit an på honom. De övriga antydas blott genom
omskrivningar. Det är då av en viss vikt att observera, att ingen av dessa allusioner
passar in på Wallin och Franzén, som till hälften tillhörde den gamla skolan,
utan alla avse den rent romantiska rörelsen inom den svenska litteraturen.
Atterbom hade då ännu blott offentliggjort några dikter i Phosphoros och de första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0319.html
