Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den blåa skyn, de blomsterkrönta fälten,
Ej längre höra näktergalens sång
Och harpans ljud och rösten av en älskling.
Nu är jag färdig. Dock förut en bön!
Var är min Ragnar? Innan dödens skymning
Sitt mörka flor för mina ögon breder,
Jag måste honom se; förr’n hjärtat brister,
Det måste klappa än en gång mot hans.
Genom en dylik nyans blir dock gestalten mera levande och
verklig, under det att de handlande i Oden äro rena teaterfigurer, som
för oss ständigt te sig i scenens rampljus. Sigurd Ring har också
framför Oden en genomgående tragisk stämning. Redan genom de
första anslagen få vi en föraning om utgången, under det att Oden
är ett intrigstycke, som endast i följd av åtskilliga misstag slutar med
hjältens och hjältinnans död. I Stagnelius’ drama däremot får man
i stället en känsla av ödet, som långsamt, säkert och oblidkeligt skall
gå i fullbordan; de handlande äro från början dödsmärkta och måste,
med de karaktärer de hava, gå under. Och till sist: Oden har det
efterklassicistiska dramats uppstyltade och onaturliga teaterspråk, under
det att både dialogens blankvers och körerna i Sigurd Ring äro
skrivna på romantikens poesifyllda språk, som Stagnelius så suveränt
behärskar. Hans drama måste således, litteraturhistoriskt sett,
betecknas såsom ett rent ypperligt debutarbete. Och dock skulle han
nå vida högre.
Wisbur.
Huruvida han gjorde det redan med det drama, Wisbur, som han
antagligen skrev omedelbart efter Sigurd Ring, synes mig dock kunna
diskuteras. Dramat är mera modernt och i en mindre strängt antik
stil än det äldre. Hos den yngste av de tre stora grekiska tragöderna,
Euripides, hade kören förlorat mycket av sin ursprungliga betydelse
för dramat och röjer tendenser att sjunka ned till ett slags
mellanaktsmusik — såsom senare hos de romerska imitatörerna. I Wisbur
har Stagnelius särskilt tagit intryck av Euripides, av hans Medeia,
som ju behandlar ett liknande motiv: striden mellan svartsjuka,
kärlek och hämndbegär. Hos Euripides är kören ej alltid organiskt
inkomponerad i handlingen; den är det ej heller i Wisbur. Den
utgöres av drottning Hildurs tärnor och följer henne till det möte, hon
har med sierskan Huld, men sedan stannar den hela tiden kvar på
scenen, utan att detta på något sätt kan motiveras, och den stannar
där, även när Öda håller ett hemligt samtal med Wisbur. Här har
kören således blivit blott ett ornament. Å den andra sidan äro dessa
körsånger mycket väl skrivna, och Böök har framhållit början till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0338.html
