Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaget av änglar hade slutligen skapat vår jord med dess invånare och
därför gjort sig till de särskilda folkslagens nationalgudar, bland vilka
judarnes gud, Demiurgos, var den mäktigaste, men tillika den
egensinnigaste, nyckfullaste och stoltaste, vadan han till slut retade alla
andra nationalgudar mot sig.» En avvikande mening, särskilt rörande
den sista punkten, framlades av Mani eller Manes, som sade sig vara
den av Kristus utlovade Parakletos och bildade en egen gren av
gnosticismen, nämligen manikeismen. I Demiurgos såg Manes
nämligen parsernas Ahriman, »ljusets och det godas häftige fiende, vilken
bodde i materiens mörka rike, Hyle, och därifrån med sinnlighetens
tunga band omslöt människosjälarna, dem han neddrog ur dygdens
ljusa regioner. Men då dessa själar hårt ledo i detta fängelse och
beständigt längtade att återgå till sitt rätta fädernesland, sände det
ursprungliga, eviga Goda sin enfödde, ho Nous, solens herre, ned
på jorden att störta Demiurgos. Den eviga intelligensen uppträdde
på jorden såsom Kristus».
Här hava vi de flesta ingredienserna i Stagnelius’ gnosticism:
Demiurgen, Anima, fängslad hos denne, Pleroma eller äonernas värld,
Kristus såsom solens herre, och med utgångspunkten från detta
uppslag har Stagnelius börjat studera gnosticismen. Denna har han
sedan sammansmält med de andra impulser, för vilka förut redogjorts,
och på så sätt skapat den egendomliga, fantastiska världsbild, som
ligger bakom Liljor i Saron, och nått fram till den heta, orientaliska
asketism, som under dessa år präglar hans diktning.
Det icke minst viktiga för en poet som Stagnelius var den nya
mytologi, som gnosticismen skänkte honom. Mer än de flesta skalder
ägde Stagnelius en bördig mytbildande fantasi, och hans första
läromästare inom diktkonsten hade varit Ovidius, antikens störste
mytdiktare. Stagnelius hade först rört sig med den Ovidianska
gudavärldens gestalter, sedan försökt sig både med den fornnordiska
mytologien och med den kristna, och han övergick nu till den gnostiska.
Den antika gudavärlden var i själva verket förbrukad, de forna
olympierna hade sjunkit ned till poetiska schabloner, vilka med en viss
rätt under 1700-talet utbytts mot rena abstraktioner. Den kristna
mytologiens helgon och änglar, som Stagnelius använt i Wladimir
den store, saknade individualitet, voro bleka och opersonliga väsen.
Eddans mytologi, som man vid denna tid sökte giva en renässans,
kunde knappast bliva mer än en reproduktion av ord och
föreställningar, som icke längre hade någon resonans hos det levande
släktet. Stagnelius’ gnostiska mytologi var åtminstone ett uttryck för en
personlig livsåskådning och samtidigt fylld av en mystik, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
