Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så förflöt ett år, och Lauretta hade glömt spöksynen. Men när
detta år i blodröd prakt försjunkit och midnattsklockan slog, hade
Olindo i samma skepnad kommit åter och med samma avsked
suckande försvunnit. »Det andra året gått i dag till ända — jag det
förgät — med skräck jag det nu minnes. För tredje gången kommer
han i natt och rycker mig i avgrundsdjupen neder.» Förskräckt flyr
väninnan. En blixt genomkorsar rummet, och Olindos vålnad står
åter framför Lauretta:
Lauretta, hör! För sista gången kallar
Din brudgum dig till sina tysta gårdar.
Två jordens år han re’n dig väntat där,
I evigheten re’n två evigheter.
Din själ var länge död, var länge min.
Din sköna kropp, av liljor vävd och rosor,
Är blott en sminkad larv, ett gyllne ägg,
Som öppnas snart för ormen innanföre.
Vad sade
Jag samma afton, när med rädda händer
Jag fäste guldet om din elfenhals?
»Lauretta», sade jag, »allt är förgängligt,
Snart skola dessa gyllne länkar brista,
Men aldrig kedjan, som, likt ödets lag
Orubbligt stark, förenar våra själar.
— — — — — — — — — — — —
Vi leva endast där vår kärlek är.
Min var du re’n på jorden. Min i Orcus
Du bliva skall. Där härska dina larer,
Din brudsäng där i midnatt bäddad står.
Gott jag dröja vill
Ett ögonblick. I underbar förening
Må kärlekens och dödens facklor brinna
Och nöjets läger till en liksäng bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
