Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Stagnelius’ skaldskap. Denna romantik framträder först såsom »en
psykisk disposition, ej som en världsåskådning». I de 1815—1818
författade dikterna är han mera än en förromantiker, men efter krisen
1819 fördjupade han sig i en mystik, som är utpräglat
hypernyromantisk; i detta fall var Tegnérs diagnos fullt träffande. Något
försök att bryta sig ut ur denna romantik gjorde han knappast, och
vid de bellmanianska Kalmardikterna bör man säkerligen icke lägga
någon större vikt. Stagnelius lade aldrig an på att uppträda såsom
något nyromantiskt »geni» med ett för publiken avsett dubbelliv, ett
överdådigt orgiastiskt och ett hyperidealistiskt. I detta som i andra
fall var han fri från all humbug och all pose. Men visserligen kan
man säga, att han i verkligheten förde ett dylikt dubbelliv. Inom
hemmets umgängeskrets uppträdde han som en vanlig människa, alls
icke såsom ett »geni», och sin fantasivärld behöll han för sig själv.
Kalmarkretsen skulle ej hava förstått den, och han avslöjade därför
ej sin inre människa för Thorsten fiskares meningsfränder. Men när
han någon enstaka gång träffade en kongenial personlighet — såsom
Almquist och Geijer — kunde han bliva eld och lågor, då han för
dem framlade sin fantastiska världsåskådning.
Stagnelius var således en utpräglad nyromantiker. Men inom
nyromantiken funnos många boningar, och Stagnelius var en fullt
originell skald. Av de uppslag, han fått från nyromantiska författare,
utbildade han en mystisk och teosofisk världsåskådning, som i varje fall
var hans egen, under det att de övriga svenska nyromantikerna mer
eller mindre troget accepterade Schellings läror. Och även hans
poetiska stil liksom hans fantasi var originell. Det mesta berodde
utan tvivel på naturellen, men i mycket fingo både stil och fantasi
sin färg av hans opiebruk. Opieruset framkallar som bekant hemska
skräckdrömmar, och mot slutet av hans liv blevo dessa allt mer
intensiva, under det att de alldeles saknas i de övriga svenska
nyromantikernas diktning. Det sammanhänger också med opiet, att
Stagnelius — för att citera Cederblad — är »den purpurröda lyckodrömmens
och det outsägligt plågsamma uppvaknandets diktare». Detta låg
visserligen redan i hans natur, men anlaget utvecklades ytterligare
genom de narkoser, han anlitade; »han drömmer om fabulösa skatter,
kulörta världar utan grått, vällukter och viner, ädelstenars glans,
kristallers sken, danserskors behag, kvinnors gränslösa hängivenhet.
Även under tider, då Stagnelius bekänner sig till asketismen, råder i
hans fantasi och stil ingen asketism.» Stilen är alltjämt lika sensuellt
glödande, och i detta fall har man iakttagit en olikhet mellan honom
och Atterbom. Dennes färgrika, allt för färgrika stil i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
