Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt fädernehus ur en sådan brytning. Han hade nu väl ej överflöd,
men välstånd, och ett sådant härskade i allmänhet i landet.»
Med landskapet sammanhängde Geijer mycket starkt. Till själ och
hjärta var han värmlänning, och det provinsiella särlynne, som vi
iakttagit hos Wallin, framträder ännu starkare hos Geijer, som har
nästan alla de karakteristiska drag, som man tyckt sig finna hos
sönerna av detta landskap: den livliga intelligensen, det friska, hurtiga
lynnet, den starka landskapskänslan, det något oslipade
umgängessättet — man talade sedan icke utan skäl om Geijers
»björnsmekningar». Och den självbelåtenhet, som också anses ingå i
provinskaraktären och som visserligen ej spåras hos den unge Geijer, röjer
sig däremot icke så litet hos den äldre, vilken ibland har profetlater,
som erinra om en storman från Värmlands grannrike, om Björnstjerne
Björnson. Geijer har vid flera tillfällen givit uttryck åt denna
landskapskänsla. I sina Minnen skriver han: »Vad beror ej i trädets
växt på roten? Toppen skall ej inbilla sig, att han är ett träd för
sig, om han ock sitter så högt, att han ej ser sin rot — har jag
på något ställe sagt. Stiga ej nedifrån de närande safter till honom,
så hjälper honom ej himmelens dagg, ej solens stråle.» Och i samma
Minnen har han givit en skildring av sin hembygd, som i målande
åskådlighet har få likar:
»Min hembygd har det lyckliga och egna att till en stor del ännu alltid vara
ett nytt land. Man skulle ej tro, att det var så länge sedan Olof Trätälja där
först satte yxan till skogroten. Han går där än i dag. Landet hör till den
norrländska naturen. Man ser dess grundritning av vatten och berg, långsträckta
vattendrag och dalar, från vilka smärre sidogrenar förlora sig in åt bergen,
emellanåt skog, utefter var större åbrädd eller sjöbrädd bygd, in i skogarna många
spillda vatten, torp, sätrar, avlägsna fisken, svedjefall, kolmilor, grönskande stigar,
som utmärka böndernas vintervägar. I största delen av landet har först järnet
brutit bygd. Hamrar klappa i de större och mindre vattendragen. Där jag är
född, voro vid en liten å, som från en skogssjö faller i Klara älv, tre järnbruk
inom en fjärdingsväg. Där var ett friskt leverne om vintern. Järnbruk och
nordisk vinter höra tillhopa. Det är deras vackra årstid. Mitt i sommarhettan äro
Vulkans söner, pustande vid härden, en bedrövlig anblick. Men om vintern bjuda
de och deras omgivning ett skådespel av det hårdaste arbetes munterhet. Dessa
lågor utur djup av snö, det under valv och pelare av is framforsande vattnet, de
tunga, vitt skallande hammarslagen, som i en natur, frusen till vila, visa, att
människan är vaken, senkraft och svett i köld och drivor, kol- och tackjärnskörare i långa
rader med rimfrost i skägget, hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna,
vimlet av folk och bestyr — det är en tavla att se, det är en tavla att leva! Hur
mången dag har jag sett detta — en med i vimlet bland skator, sparvar och
barn. Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande
eldkvastar och följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden!
Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen. Det är med ett slags hemnöje jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
