Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att eljes bliva en svärmare, som »skulle söka ett tomt synmål i en idealisk värld».
Den bästa kuren mot ett dylikt sjukligt fantasiliv var otvivelaktigt det praktiska
England, under det att ett uppehåll i Tyskland måhända skulle hava haft den
motsatta effekten. I England hade han lärt sig att sätta värde på livets realiteter,
inbillningskraft och verklighetssinne hade kommit i jämvikt, och det var denna
jämvikt, som blev Geijers stora insats i den svenska romantiken.
Planer vid återkomsten.
I augusti 1810 kom Geijer tillbaka till fäderneslandet. Som vi minnas hade
han kort före utresan disputerat på en avhandling De stilo historico apud romanos,
som kunde gälla såsom ett specimen för en docentur icke blott i latin utan ock i
historia, till nödtorft även i filosofi. Götlin, professor i latin, tyckes emellertid ej hava
velat förorda honom till en dylik plats, och Höijer lovade visserligen, »att om
ingen annan kallade mig till docent, skulle han göra det». Men däremot var Fant,
historikern, villig, och under vårterminen 1810, medan Geijer var i England, blev
han utnämnd till docent i historia. Någon lysande befordran var ju detta icke.
Den innebär — skrev Geijer — »ej annat än tillåtelsen att vid akademien få ge
så kallade privata föreläsningar, vilka av åhörarna, i fall jag finge några, medföra
en liten betalning. Men för min framtid anser jag den för viktig, ty den är den
bästa introduktion till vidare befordran vid läroverken, och jag är därigenom
kompetent sökande till ett lektorat i de ämnen, som med min docentur ha någon
gemenskap.» Hans ärelystnad sträckte sig nämligen ej längre än till ett lektorat:
»Gärna skulle jag överge vetenskapens högre rymder, där min förmåga nekar mig
att bli hemmastadd, gärna skulle jag uppge allt anspråk på litterär ära — som blott
där står att skörda, men i vårt land är en trögväxt planta — gärna uppge allt
försök att säga världen, vad hon intet vet, för att i ödmjukhet och flit lära pojkar,
vad vi alla behöva veta.»
Denna blygsamma plan på ett lektorat sammanhängde nog därmed, att han
ville sätta eget bo. Omedelbart före sin avresa till England hade han nämligen
förlovat sig med Anna Lisa Lilljebjörn, en förtjusande ung flicka, lantligt enkel,
musikalisk och bildad, vilken länge i tysthet beundrat och älskat den unge,
hurtige och snillrike magistern och för hans skull avvisat flera förmånliga
äktenskapsanbud. Men hon var fattig; fadern, fänriken Knut Lilljebjörn, var vid denna tid
nästan ruinerad, och förlovningen blev därför en förlovning på lång sikt. Geijers
planer efter hemkomsten bestämdes därför till en väsentlig del av hans strävan
efter en utkomst, som kunde möjliggöra ett giftermål. Då han på sensommaren
1810 ankom till Stockholm, voro utsikterna allt annat än ljusa, och han var
därför ganska nedstämd till lynnet. Konditionen hos Schinkel skulle upphöra, ty
dennes utbildning ansågs nu fulländad. Den lönlösa docenturen i Uppsala var ju
intet levebröd för en man, som tänkte gifta sig, och Geijer måste därför till en början
se sig om efter en ny kondition. På nyåret 1811 fick han en dylik hos en
grosshandlare Pauli, som hade en fjortonårig son. Geijers far hade hoppats, att han skulle
bliva antagen såsom lärare åt den nye arvprinsen, Oskar, och denna plan kom
verkligen sedan upp, ehuru först ett år senare. Universitetskanslern von Engeström,
som genom Tegnér fått mycket goda underrättelser om Geijer, skrev då till denne
och erbjöd honom att bliva prinsens informator. Men nu — det var på
sommaren 1812 — svarade Geijer nej. Han hade under mellantiden på allvar kommit
in i litteraturen och ville ej övergiva den: »Då jag undandrager mig ett kall, som
är över mina krafter, fäster jag mig därmed så mycket närmare vid det, som jag
redan förr valt och i vilket det skulle vara mig en vällust, om jag på något sätt
kunde gagna och hedra mitt fädernesland.» Därmed avsåg han i främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0522.html
