Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu skarpare framträder kontrasten mellan den storslagna
hedendomen och den sydländska, förvekligade kristendomen i Den siste
skalden. Själva den åldriga, kämpalika gestalten återgår ytterst,
såsom förut framhållits, till Grays The bard, som Geijer troligen läst.
Men närmast är det nog Scotts Last minstrel, som stått modellen.
På sin långa vandring kommer skalden vid nattens inbrott till den
rikt upplysta kristna kungaborgen och träder in i salen vid
»midnattsfestens vilda fröjd». Jag har — berättar han där — vandrat vida,
jag har spelat under palmerna i det heliga landet, »men giftig var i
Södern blomstrens ånga, där synden frodas uti solens brand.» Så
ber han att få sjunga en sista sång och förtäljer i den sin egen
levnadssaga. Han hade varit med, då kung Inge brände ned det
gamla, vördnadsvärda Uppsalatemplet. I luften veno sällsamma ljud,
och förstelnat av fasa hov folket ett skri: nu draga de hädan, de gamla
gudar! Då — fortsätter han — blev jag döpt i Fyris å, som välvde
röd av hednablod. I åttio år har jag väntat på de gamla gudar, och
nu går jag till dem. De kristnes fader skall ej vredgas på en gammal
man, som vid gravens brädd stammar en bön åt förgätne gudar.
Synpunkten är här onekligen densamma som i Palnatoke: den
sydländska katolicismen har gjort ända på den fornnordiska hjältekraften,
och både Oehlenschlägers och Geijers sympatier följa den döende
hedendomen.
I en punkt hade dock Geijer svårt att följa med den danske
skalden. Bland Idunadikterna finnes ingen enda rent mytologisk, ty
Idunas äplen och Brages harpa äro det blott till titlarna, och i
prisskriften om inbillningskraften förekommer ett bestämt uttalande mot
en dylik mytologisk diktning. Då han där talar om den senare tidens
poesi, säges denna vara »än hedning, än kristen. Hon sökte
uppliva än Söderns myter, än åter den nordiska fornålderns vilda gestalter,
men ingendera levde mera i ett folks seder, tro och begrepp».
Hänsyftningen är onekligen dunkel. Före 1810, då Gylfe trycktes, hade
intet försök gjorts att i svensk poesi återuppliva den fornnordiska
mytologien, heller icke i Tyskland. De mig veterligen enda
försöken voro Oehlenschlägers Baldur hin gode och några andra av hans
dikter. 1810 tyckes Geijer således hava ogillat dessa försök att blåsa
liv i döda gudagestalter. Året därpå, i företalet till Iduna, har han
motsatt ståndpunkt. Ett bland de intressantaste ämnen för
fornforskningen — skriver han — är Nordens mytologi: »Att göra den känd
och förstådd skall bliva ett bland de förnämsta föremålen för denna
skrift. Det skall ske såväl genom undersökningar om dess väsende
som igenom översättningar från de gamla sångerna.» Detta behöver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
