Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schillers Die Götter Griechenlands, påminner den dock snarare om
Atterboms:
Det stod en lustgård uti fordomtimma
Långt österut, där morgonrodnan bor.
Den gyllne frukten sågs i solen glimma,
I lunden glänste gudars hela kor.
Ej någon storm dit hann, ej köld och dimma,
Och över parken sjönk ej nattens flor.
Ack, Idavallens namn var stort i Norden;
Nu är dess glans utplånad utav jorden.
Längst i romantik går den sista dikten under 1811, Bergsmannen.
Dikten är — såsom Landquist riktigt framhållit — »ett koncentrat
av romantisk naturfilosofis fantastik. Men poetiskt liv har dikten
icke. Först framställer sig en samtida bergsman. Han gör
naturfilosofiska och moraliska reflexioner, av vilka de förra antyda
Schelling och de senare antagligen särskilt bildats under inflytande av
Novalis.» Men »plötsligt förklarar denne bergsman, att hans stamfar
var en jätte och naturens förstfödde son». Från Östern hade en listig,
förslagen stam av asar kommit till Norden och fördrivit jordsönerna.
»Då gick bergsmannens stamfar i berget, och han bragte sedan
metallerna i ljuset till mänskornas smärta. Samma syfte som
bergsman har också hans son, som nu alltså visar sig vara en bergjätte,
en mytisk figur.» Ehuru själv son till en bergsman, har Geijer
således alls icke någon praktisk, verklighetstrogen syn på bergsbruket,
och detta visar, att Geijer »dock haft ögonblick, då han svävat hän i
romantisk fantastik utan rot i hans personliga liv».
På hösten 1811 hade Geijer flyttat till Uppsala. I någon
personlig beröring med Atterbom tyckes han då ej hava kommit, men han
hade råkat Höijer och tydligen börjat läsa de nyromantiska
publikationerna. Hans diktning visar ock, huru han glider över i
nyromantik. I ett brev, som han skrev i mars 1811 till Tegnér, yttrar han
sig ännu ganska överlägset om både fosforister och om Wallmark,
och då första häftet av Iduna kom ut i juli, blev detta redan
månaden därpå föremål för en välvillig recension i Wallmarks Journal, där
särskilt Manhems olikhet mot den fosforistiska poesien framhölls:
»inga granna ord, som undra på varann, intet kaos av bilder, intet
mörker, ingen svulst, ingen krystning; man finner tvärtom det gamla
godas förtjänster» — således »ingenting, som karakteriserar den
splitternyaste poesien». När så det andra häftet kom ut, i januari 1812,
fann Wallmark, att han misstagit sig, och någon anmälan av detta
häfte inflöt icke i Journalen. Ett halvår senare, i juni 1812, träffade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0547.html
