Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lag. En sådan lag förutsatte och innebar uppsåtet av en ömsesidig, av
gemensamma krafter försäkrad fred, och denna fred var det första på uttryckligt
fördrag mellan likar grundade samhälle. Frågar man efter det enklaste exemplet
på ett sådant, så är det häradet (hundaret).» Detta innefattade krigsgemenskap,
gemensamma hjälpsamhetsplikter (vägbyggnad o. s. v.), andel i böter m. m. Den
fredlöse blev fredlös först endast inom häradet. Svarade han ej inför
häradstinget, söktes han vid landstinget och blev fredlös inom hela lagsagan, »ty liksom
de fria husfädernas förbund var häradet, så var lagsagan ett dylikt förbund av
häradena själva, och riket åter ett förbund mellan landskaperna». Även
konungens ställning till de olika lagsagorna reglerades genom fördrag. Han »hyllades
ej förr, än han uttryckligen bekräftat förbundens lagar, och man ansåg sig hos
oss å båda sidor så litet säker, innan detta skett, att ömsesidig gisslan gavs...
Det är klart, att man blott behöver i denna samhällsförfattning utplåna
konunganamnet för att igenkänna den såsom rent republikansk, och såsom sådan visar
den sig även i det från Skandinavien koloniserade Island, där lagmannen var
högsta värdigheten.» Varje folksammanslutning var ett förbund mellan de fria
husfäderna om gemensam frid, och all makt inom ett sådant förbund utgick från
medlemmarna själva, d. v. s. i motsats till feodalsystemet »nedifrån, genom
uppdrag av folket, från vilken sats denna andra är oskiljaktig: samhället är en på
uttryckligt fördrag mellan likar sluten förening. Men detta är i samhället vad vi
kalla den republikanska principen, vilken således, likaväl som den motsatta
feodalistiska, har sin grund i den äldsta samhällsinrättningen.» Medeltiden visar oss
kampen mellan dessa bägge system, och i striden fick den republikanska
principen en ny tillämpning. Städernas borgare insågo lätt, att för deras rättigheter
icke fanns någon plats i en på feodalbegrepp byggd samhällsordning, och de
sammanslöto sig därför genom samhällsfördrag till statsförbund — i Italien de
lombardiska städerna, i Norden Hansan.
Resultatet av medeltidens kraftmätningar var uppkomsten av stånden, »stater i
staten, men av vilka vart och ett föreställer en statsmakt, som en gång sökt att
behärska hela samhället». Striden slutade därmed, att stånden i kampen uttömde
sina krafter och att den starka konungamakten såsom segrare stannade kvar på
valplatsen. »Med denna utvidgade konungamakt, som på en gång gav de
europeiska staterna enhet inom sig och mer sammanhang sinsemellan, begynner nyare
historien.» Konungamakten hade likväl blott kuvat, ej sämjat de inom samhället
kämpande motsatserna, och med reformationen hade ett nytt sprängstoff tillkommit.
»Var och en förändring, som i allmänhet ger den religiösa principen hos människan
nytt liv, höjer tillika på en gång hela samhällets verksamhet, ingjuter förnyad energi
i alla samhällets elementer... Därmed hava vi även uttryckt reformationens
förhållande till de båda motsatta samhällssystem, vars utbildning under medeltiden
vi betraktat och efter vilkas inre strider i nyare historiens början konungarna
grundlade sin oinskränktare makt. Ty allt vad av feodalismen ännu återstod hade
samlat sig kring konungamakten. Adeln hade i detta avseende mera återvänt till
sin ursprungliga gestalt och bestämmelse, sådan denna var, innan med länens
ärftlighet den av konungarna gjorde sig nästan oavhängig.» Men konungens makt
hade dock genom reformationen fått en gräns. Det var i fråga om tron. Det
fanns åtminstone en punkt, varvid varje man var färdig att säga: här måste man
mera lyda Gud än människor. Ur denna förutsättning uppstodo de väldiga
religionskrig, som så länge rasade i Europa. Av dessa är det engelska särskilt
märkligt ur den här föreliggande synpunkten. Motståndarna voro ett ultrarojalistiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
