Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därföre först i sitt eget inre. Men icke skola vi döma honom.»
»Söndersliten i sitt inre» — som Tegnér trodde — var Geijer dock
knappast. En stor del av den tjuskraft, som han utövade på sin
omgivning, låg just däri, att han under hela sitt liv var en lycklig
människa, som var nöjd med sin värld och nöjd med sig själv. »Sorg
är synd» hade han skrivit till Atterbom, och från denna synd var
han själv fri. Väl kunde även han känna det tryckande i den
isolering, i vilken han kommit genom avfallet, men han hade förmågan
att skaka av sig dylika plågsamma känslor, och i det hela har det
nog funnits få så andligen friska människor som han. Av denna tids
litterära stormän var han den ende lycklige. Atterbom hade väl
räddat sig in i romantikens drömvärld, men hade kommit på sned med
hela sin samtid, Järta slutade såsom en förgrämd pessimist, Tegnér
och Stagnelius såsom sinnessjuklingar, och på sin dödsbädd erkände
Wallin, att han trots alla framgångar »föga njutit av livet». Geijer
däremot höll levnadsmodet uppe in i det sista. Endast några få år
före sin död skrev han, mer än sextioårig, en Skridskovisa, som
slutar med orden: »Framåt! Ännu ej är livet mig tungt, och mod är
i bröstet och hjärtat är ungt.» Innerst berodde denna syn på livet
på hans glada och sunda religiositet, på den romantik i bästa mening,
som fanns i hans väsen, och i en dikt, som också hör till hans sista,
kommer denna, enkelt och gripande, fram. Den må därför avsluta
detta försök att teckna hans personlighet:
Grönskande jord, min hälsning tag!
Blånande hav, dig älskar jag!
Livande ljus i djup och höjd,
Himmelska sol! Du är min fröjd!
Men mer än jordens skönsta krans
Och mer än blåa böljans dans
Och mer än själva solens glans
Älskar, älskar jag —
Himmelska ljusets gryende tröst
I ett bävande mänskobröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
