Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tiden, grånande, sin ban fullbordar,
Tills han målet för sin ringdans ser.
Skörden utav solar och av jordar
Mejas, mogen, av hans lie ner.
Allt är rov utav förgängligheten,
Tomt står rummet, där Naturen var.
Mänskan blott är än densamma kvar.
Hennes tanke fyller evigheten.
Uti kaos’ natt ej liv, ej ljud,
Intet, intet, utom hon — och Gud!
Uppslaget till dikten har han nog, som sagt, fått från Choræus’ Människans
värde, men därjämte från hela den föregående rika »stoiska» diktningen under
1700-talet, som inletts av Gyllenborg och fortsatts av Kellgren i En stadig man.
Det nya hos Tegnér är det inslag från Kant, som här kommit in i upplysningens
stoicism. Där föregångarne prisat »dygden», prisar Tegnér »plikten», och likaså
stammar den starka motsättningen mellan det timliga och det eviga från den
store tyske idealistiske tänkaren. Den vise får därigenom en ideell flykt, som
den äldre stoicismen ej haft. Att betrakta dikten såsom en frukt av en bestämt
utpräglad världsåskådning torde dock vara att gå för långt. Dylika prisdikter,
både Kellgrens och Tegnérs, voro broderier på tidens omtyckta poetiska temata,
och liksom Kellgren skrev såväl En stadig man som Våra villor, skrev även
Tegnér året därpå (1804) en dikt, Förvillelsen, som i motsats till den idealism, han
nyss förkunnat, i nästan skarpare form än Kellgren driver satsen, att det blott är
villan, som gör livet drägligt. Läs chiffern uti Ödets bok:
Vad? — Om din blick, ur mörkret höjd,
Ser skuggdikten av livets fröjd
Fly, skingrad, bort vid sannings dager?
Säg då, vem högst välsignas bör:
Den makt, som vis, men osäll gör?
Den, som gör lycklig, men bedrager?
T. o. m. Kellgrens strof om indianen, som bakom de höga bergen bildat sig
en himmel, går här igen i »negern», som är lycklig i sin tro på en himmelsk
»fosteröcken», den sälla lögn, som når utöver livets gränser. Så till vida äro
bägge dikterna nog uttryck för den unge poetens syn på livet, som både Kants
idealism och Kellgrens skepticism bröto sig i hans själ. Dikterna äro olika
stämningsuttryck, men knappt alster av en fast världsåskådning. Han arbetade ännu
efter mönster, och till de gustavianska förebilder, som redan framdragits, kunna
ock läggas några vällyckade försök i fru Lenngrens — eller kanske Herders —
stil: Kronos’ söner, Jorden och årstiderna samt Förlofvade och gifte, alla omkring
1805. Även Franzén var en av hans förebilder. Man behöver blott jämföra några
bekanta strofer i Människans anlete med dessa i Elden (1805):
Plantan sköt utur den värmda mullen,
Gyllne middag glödde över kullen,
Skuggan smög sig i den svala skog,
Djuren lekte glada. Utan like
Uppstod mänskan och till dubbelt rike
Jord och himmel tog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0605.html
