- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken /
539

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så har jag verkligen ingenting att säga dig.»[1] Karl Johans allians
med Ryssland var i Tegnérs ögon ett brott, som han icke kunde
förlåta.

Tegnér och de båda skolorna.



Även frånsett detta för Tegnér så karakteristiska politiska inlägg har Nore
en viss litteraturhistorisk betydelse. Ty dikten gav det första uppslaget till
striden mellan Tegnér och den nya skolan. Tegnérs ställning till denna hade före
1814 varit neutral, snarare sympatisk än motsatsen, ehuru han — som de flesta
andra — ogillade den pöbelton, som Polyfem till en början anslog. Från nya
skolans sida hade hans dikter hälsats med ett ofta översvallande lovord, icke
minst av Hammarsköld. I Lyceum hade denne skrivit en entusiastisk recension
över Krigssången, och Phosphoros gick ännu längre i sin beundran.
Hammarsköld hade jämfört Krigssången med Wallins dityramb. Det vore skada — heter
det i Phosphoros — »att kontrastera denna vackra entusiasm för herr Wallin med
några kalla, prosaiska invändningar. Säkert torde dock vara, att det visserligen
är en tillräcklig ära för herr Wallin att nämnas vid sidan av en Tegnér....
Vad saken beträffar, nämligen karakteristiken av poemet, så är någonting ganska
viktigt glömt, nämligen dess huvudegenskap. Denna egenskap, som
individualiserar Tegnér och hans värdige vän Ling, är svenskhet.» Den året därpå följande
recensionen över Tegnérs poem till Karl August är också ytterst erkännsam. Då
Tegnér först framträdde, sågo nyromantikerna således i honom en meningsfrände,
och han erhöll även anbud att bliva medarbetare såväl i Lyceum och Polyfem
som i Phosphoros, ehuru han för att icke bliva inblandad i striden avböjde dem,
men lika avböjande skrev han till Wallmark (i febr. 1810): »Lyceisternas
prospectus var visserligen bombastisk och eländig, och i detta avseende kunde den
införda parodien däröver i Journalen, som i övrigt var rätt kvick, vara rättvis och
välförtjänt. Men å andra sidan är också härigenom från herrarnes sida
signalen given till en litterär tornering, varvid allmänheten troligtvis ingenting annat
vinner än det tvetydiga nöjet att få skratta på författarnes bekostnad. Jag tycker
annars, att vår förfallna litteratur ganska väl kunde behöva, att alla tänkande
huvuden i landet förenade sig till dess upphjälpande och icke genom ömsesidiga
småtvister hindrade dess gång, jag vill icke säga till fullkomlighet, men till
förbättring. Och till tänkande huvuden måste vi väl ändå räkna Höijer, Berzelius,
Silverstolpe och flera, som man sagt mig skulle deltaga i Lyceum. Att dessa
herrar tilläventyrs tänka olika med många andra, låt vara med pluraliteten, över
vitterhet och vetenskap i allmänhet, är väl icke en omständighet, som genast bör
göra dem till föremål för persiflagen; det händer oss alla att se en sak olika,
och dessutom tänker jag, att det är i vitterheten som i religionen, att nämligen
var och en bevisar sin tro med sina gärningar. Med ett ord: parodien tyckte
jag var något skarp, och är den, som jag förmodar, att anse som en
krigsförklaring, så tvivlar jag, att någon, som verkligen nitälskar för landets litteratur, kan
glädja sig däråt.» Om det första Phosphoroshäftet yttrade han sig väl i brev till
Geijer (i februari 1811) ganska ringaktande, men han undantog signaturen A

[1] Adlerbeth höll emellertid i sig: »Det vore besynnerligt, om man ensamt i
Sverige skulle föresätta sig att misskänna och tadla en hjälte, som genom sina bragder
vunnit aktning och tillgivenhet av hela Europa.... Att förbehålla Wallmark och
konsorter att besjunga denne man, är enligt min övertygelse högst osvenskt. Dessa uslingar
kunna ju aldrig behandla det ädlaste ämne utan att ohelga det.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0635.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free