Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åt tidens tecken, åt de feberdrömmar,
Som spökade i kärnfrisk Nord, åt töcknet,
Som lagt sig kring den fordom klara himmel.
Men nordanvinden är ej död ännu.
Jag hör på avstånd slagen av dess vingar.
Han fläktar smittan bort från berg och dalar
Och sopar stjärnevalvet rent igen,
Och Nordens sinnen klarna med dess himmel.
Fridsropet och Tegnér.
Detta blev Tegnérs sista, offentliga utfall mot nyromantiken. På
sommaren 1819 hade Atterbom kommit tillbaka från sin italienska
resa, och den långa frånvaron från stridsplatsen hade gjort honom
mera fridsam. I december 1820 skrev han i Swensk
Literatur-Tidning en recension av det åttonde häftet av Iduna — en anmälan,
som kan betraktas såsom det första fridsropet. I detta häfte hade
Tegnér infört ej mindre än tolv dikter, bland dem de fyra först skrivna
Frithiofsromanserna, och Atterbom ägnar dem alla tolv ett entusiastiskt,
nästan oreserverat erkännande. Han börjar: »Då recensenten går att
anmäla ett nytt häfte av denna förträffliga tidskrift, kan han ej
fördölja den glada känsla, med vilken han i henne ser ett av de
klaraste himmelstecken, som daga den svenska vitterhetens närvarande
synvidd. Icke heller torde han fela, om han förklarar sig betrakta
detta häfte, åtminstone i poetiskt avseende, såsom ett av de yppersta
bland sina berömliga syskons antal, ja det enda, som i jämförelse
med det oförgätliga första icke förlorar, utan rättvist kräver det
lovord att med ett väldigt steg hava ryckt vidare fram på den där så
härligt antydda utvecklingsbanan. Liksom det första tillkännagiver
ock det åttonde på det mest bestämda sätt en ny period av poetisk
progression, och de efter oss uppväxande släkter skola ej förgäta, till
vilken de stå i förbindelse för detta lyckliga bådskap, om än
samtiden, mörk och förvirrad genom en mångfaldig splittring och
stridande åsikters tvedräkt, icke förrän småningom lärt sig förstå, huru
stor den utsikt är, som herr Tegnér, särdeles genom sin behandling
av Frithiofs saga, i sistnämnda häfte öppnat för sitt fäderneslands ur
långvariga fördomar befriade känslostämning och skaldesång.»
Atterbom vidhåller visserligen hela tiden sin ståndpunkt, men det är icke
polemikern, som för pennan, utan en fint kännande och förstående
skald. Det första av Tegnérs stycken var den mot Grafströms
sentimentala dikt riktade Sången. Herr Tegnér — skriver Atterbom —
»ser i sången blott glädje och seger, herr Grafström åter blott längtan
och tröst. Egentligen hava bägge rätt. Det vore ej svårt att
bevisa, att sången lika mycket är en evig längtan som en evig seger
och att skaldens sorger kunna lika billigt sägas vara alla som inga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0658.html
