Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bör vara växande frukt och icke insyltad. Nordiska sagan i sin
ursprungliga form kan väl vara poetisk, så till vida som hon med
kraftiga drag och i mera starka än sköna former uttrycker det gamla
hjältelivet. Men detta liv är icke mera vårt, och dess trogna
framställning bleve nu råhet. Jag kan t. ex. ej nyttja dess karaktärer,
grova och tillyxade, som de äro; men på andra sidan får jag ej
heller ciselera dem för mycket, emedan därigenom deras ursprungliga
skaplynne skulle gå förlorat... Att här träffa den rätta medelvägen
har visserligen blott sällan lyckats mig. Vissa stycken äro för
moderna, andra åter för gammaldags. I poesi som i sång kommer det
an på att hålla tonen, som redan Dumbom anmärkt». I det
utförliga brevet till Leopold återkommer han till samma fråga: »Mitt
stora fel i Frithiof var, icke att jag valde ett ämne ur den gamla
sagokretsen, men väl att jag därför valde en ton och behandlingssätt,
som varken är gammalt eller nytt, varken antikvariskt eller poetiskt,
utan svävar på gränsen mellan bägge. Ty huru behandlar man ett
ämne poetiskt, om icke därigenom att man därifrån avsöndrar allt,
som hör till en främmande och förgången tid och som numera icke
talar till något hjärta? De hjärtan, det talat till, äro förmultnade, andra
tänkesätt, andra känslor äro nu gängse, det ena tidevarvet kan aldrig
rätt översättas på det andra. För poesien finnes egenteligen intet
förflutet. Hon är ögonblickets förskönade liv, hon bär blott dagens
färger, hon kan icke tänka sig det döda.... Frågan är här om
behandlingen, och var denna faller in i det antikvariska, där har hon
förfelat sitt ändamål, där framställer hon, liksom Frithiof, endast
nybyggda ruiner. Dylika konststycken få också aldrig någon
popularitet». I detta sista misstog sig Tegnér fullkomligt. Frithiofs saga
erhöll en popularitet som ingen annan svensk dikt varken förut eller
efteråt. Och detta berodde utan tvivel därpå, att han träffat den för
samtiden riktiga proportionen mellan nytt och gammalt. Frånser man
detta misstag, har nog ingen skarpare och riktigare angivit icke blott
bristen i Frithiofs saga utan ock den svårighet, med vilken all historisk
diktning har att kämpa. Hans teori var utan tvivel fullt riktig. En
dikt, som ej anslår den levande generationens känslosträngar, är ett
anatomiskt preparat, och Tegnér har alldeles rätt i, att konsten ligger
i den väl avvägda proportionen mellan det antikvariska och det
moderna. En diktning, som rör sig inom en förgången tid, är i hög
grad beroende icke blott av samtidens smak utan ock av dess
historiska bildningsgrad. Publiken på Shaksperes teater stöttes ej av hans
anakronismer. Frithiof föreföll ej heller samtiden ohistorisk, denna
samtid fick så mycket av det fornnordiska, som den kunde uppfatta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
