Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frithiofs ridderlighet och därför vet, att denne kan bestå provet, då konungen i
skogen förtroendefullt lägger sitt huvud i hans sköt, men då han för att bereda
rivalens lycka tar sitt eget liv, flyttas vi från verklighetens värld till en orientalisk
romantik.
I den isländska sagan äro bröderna Helge och Halfdan föga skilda. Helge
säges väl vara en stor blotman, men för övrigt äro båda varandra lika, grymma,
högfärdiga och oridderliga, och det är snarast Halfdan, som är den lumpnaste;
det är han, som finner på orådet att mot löfte bränna Frithiofs gård, medan denne
är frånvarande. Då Tegnér först uppgjorde planen till sin dikt, fann han, att det
kunde vara nog med en av dessa så föga sympatiska bröder, och i Iduna, där
Försoningen först trycktes, förekommer ingen Helge; Ingeborg har blott haft en
broder, och hela stycket om Helges död har tillagts först i 1825 års redaktion;
även det lilla, som i Idunatrycket säges om Halfdan, har omarbetats. Då Tegnér
emellertid efter 1821 började med den första avdelningen, fann han troligen, att
en försoning mellan en Halfdan, sådan som sagan skildrat honom, och Frithiof
var omöjlig. Han återupptog därför sagans brödrapar, men lade alla de
osympatiska dragen på Helge, som han lät falla före försoningen, och skapade en ny
Halfdan — en barnsligt oerfaren och vek yngling, som stått under den äldre
broderns starkare vilja, men själv är godhjärtad och därför knappt någon
motståndare till Frithiof; då denne friar till Ingeborg, ber Halfdan den hårdhjärtade
Helge att giva vika. Genom denna ändring av planen hade Tegnér emellertid
från Scylla råkat in i Charybdis. Om en försoning mellan Frithiof och Helge
varit omöjlig, blir en försoning mellan Frithiof och denne nye Halfdan knappast
en verklig försoning. Ingendera hade förut hatat den andre, och att räcka handen
åt varandra innebar således ej en självövervinnelse för någondera. Av de bägge
bröderna är för övrigt den barnslige Halfdan endast skisserad, och Helge är målad
i idel mörka toner — alldeles som 1700-talets tyranner. Mer än en typ är ingendera.
Sagans Ingeborg har ingen personlighet alls. Ej heller Tegnér har kunnat
skapa om henne till en verklig, varmblodig kvinna, och redan skildringen av
hennes yttre är rent schablonmässig — lockar, gula som Freyas hår, ett nät kring
ros och lilja, kinder som tvenne morgonrodnader etc. Och något i samma stil
är hennes själsliv. Inom erotiken var Tegnér obestridligen sensualist. Även om
man betydligt reducerar bärvidden av hans yttranden i breven till Brinkman och
Martina von Schwerin, är detta faktum dock obestridligt. Men en dylik
sensualism har ofta ett komplement av platonsk idealism, som, just därför att den icke
är naturlig, verkar mycket uppstyltad. Så även här. Ingeborg är en nordisk
Iphigenie, men mycket mera opersonlig än Goethes, som dock stötte Tegnér.
Hon är en pliktmänniska, som offrar sin kärlek av hänsyn till den brutale och
fege Helges giftomannarätt och som sedan av samma skäl skänker sin hand åt
den gamle Ring. Vi hava litet svårt att erkänna en dylik plikt, och ej heller
torde forntidens nordbo hava erkänt den i denna utsträckning. Konflikten synes
oss därför uppkonstruerad, påminnande om de konflikter, som förekomma i
1700-talets tragedier, och vi hava svårt att godtaga Tegnérs försvar: »Den grannlagenhet,
varmed Ingeborg vägrade att åtfölja sin älskare och hellre uppoffrade sin böjelse,
än undandrog sig sin brors och giftomans välde, synas mig tillräckligen motiverad
i den bättre kvinnans natur, som i alla tider måste bli sig lik». Hjältinnan i
Oehlenschlägers Axel og Valborg, som nog föresvävat Tegnér, då han skrev
Afskedet, har dock ett för medeltidens människor verkligt skäl — kyrkans förbud
mot äktenskap mellan dopsyskon. Ingeborg har det knappast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
