Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
starkt sensuell, yttrar sig i Frithiofs lycka såsom översvallande
idealistisk, gör ej intryck av sanning, utan verkar — för att begagna Tegnérs
egna ord — såsom en »bravuraria». Sagan, vars skildring av mötet
i Balders hage är ytterst rå och barbarisk, innehöll tydligen, att ett
verkligt kyskhetsbrott blivit begånget inom det heliga området. Tegnér
var tveksam, huru långt han här skulle gå. Han förklarade dock
själv i brev till Brinkman, att han, om än i dunkla ordalag, följt
sagans framställning, och efter några drastiska uttryck fortsätter han:
»Av konsideration för könet och friherrinnans böner vill jag dock söka
att hålla det hela i en sådan clair-obscur, en sådan sängskymning,
att de flesta läsare liksom den stackars krönte kung Ring, som
sedermera blev hennes man, skola taga henne för en alldeles ren jungfru,
liksom Josef och vi alla göra med våra brudar.... Ack! Hon vet
icke, hur jag älskar henne! Jag hatar svärmeriet, ty det är
egentligen intet annat än förruttnad och stillastående poesi. Det är en
svamp på livsens träd. Men för henne, för henne allena, skall även
jag vara i stånd därav. Med alla andra kvinnfolk tar jag saken
lättare.» Denna motsägelse mellan Tegnérs naturliga känslor och
hans uppskruvade röjer sig ock i dikten, som trots de heta färgerna,
trots all platonism, trots lånet från kärleksscenen i Romeo och Juliet,
dock gör ett oäkta intryck. Afskedet står väl betydligt högre, men
— såsom förut påpekats — ej heller den nordiska Iphigenia, han här
velat skulptera, är fullt sann och naturlig. Tegnérs karakteristik av
Goethes diktskapelse passar in även på hans egen. Så stor Tegnér
var såsom skald, då han skildrade situationer och skrev
reflexionsdikter, så svag var han som karaktärstecknare och psykolog. Efter
Afskedet följer Ingeborgs klagan, som Ljunggren kallar »underbart
skön, i vilken kärlek och saknad sammansmälta med dystra aningar
till ett elegiskt helt av gripande verkan. Denna sång med sin
melodiska rytm och sin enkla skönhet har avväpnat till och med de
skarpaste tadlarna; alla instämma i beundran och lov». Förmodligen har
Ljunggren rätt. Men för egen del har jag ej kunnat biträda denna
höga uppskattning. Dikten är för mig en innerst kall och likväl
sentimental deklamation, i vilken jag ej funnit någon äkta känsla. Det
veka låg ej för Tegnérs lynne. Hans poetiska instrument hade
stålsträngar. När Tegnér slutat detta erotiska parti, höjer sig åter hans
diktkonst. Frithiof på havet är en kraftigt verkande stormskildring
— egendomligt nog skriven av en skald, som då aldrig gjort en
verklig sjöresa. Frithiof hos Angantyr hör i varje fall till de
medelgoda romanserna, likaså Frithiofs återkomst, där Tegnér — såsom
förut påpekats — på ett lyckligt sätt begagnat uppslag från Odysséen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
