Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken / 603 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mina lugnare vänner däroppe. Ty du skall veta, att min och Annas
korrespondens presenterat fullkomligt en rättegång; där käromål och förklaring, där åter
förlikning och ersättningsvillkor. Löjligt är det nog, men roligt eller trankilt är
det icke. Skulden är förmodligen min och omständigheternas, ty vad Anna angår,
så vill jag tro, att det är en god, uppriktig och pålitlig flicka. Det är emellertid,
som du vet, ganska rart att
finna ett fruntimmershjärta,
som verkligen har det värde,
för vilket det inlöses. De
mesta äro blott spelpenningar,
som gå laget om, utan halt
och valör. I kärleksvägen
måste man ta allt för gull,
som glimmar, så snart man en
gång tagit sitt parti. Man bör
blunda och tro sig lycklig...
Ehuru jag håller ganska
mycket av Anna, är jag likväl
icke säker, att hon som hustru
skall göra mig lycklig.

Anna Myhrman. Oljemålning av N. Hagelberg. 1799. Tegnérmuseet. Lund.

Därtill fordras mycket annat än
blott kärlek, som visserligen
är nödvändig för ett lyckligt
äktenskap, men icke på långt
när ensam tillräcklig. Det är
i sig själv ett stort vågspel
att vid mina år, då man är
blind av sin passion och för
övrigt icke kan ha samlat
stor erfarenhet och
människokännedom, anförtro sin
sällhet för hela det långa
återstående livet, den bästa delen
av sina dagar, åt ett
fruntimmer, som man omöjligen kan
känna fullkomligt. Jag ångrar icke, vad jag gjort, men jag kan ej hindra mig
ifrån att med ett slags häpnad betrakta, huru jag, kanske för tidigt, lupit fram
till vägskedet mellan livets sällhet och olycksalighet.» Emellertid blevo de året
därpå gifta, och därmed var kärlekssagan till ända. Det har påståtts att
äktenskapet blev olyckligt, och i sina banbrytande Tegnérstudier har Brandes givit
en föga sympatisk bild av biskopinnan Tegnér. Så vitt jag kunnat finna, är
denna icke riktig. Den unga professorsfrun tyckes hava varit en duktig
husmoder, som trots den klena ekonomien likväl förstod att hålla ihop det hela.
Hennes begåvning var nog åtskilligt över medelmåttan, likaså hennes
bildningsintressen. Lynnet var väl, efter vad det förefaller, något häftigt, men detta tyckes
icke hava förorsakat någon missämja. 1825 skrev Martina von Schwerin till
Brinkman, att hon meddelat Tegnér »de misstankar, jag hyst, att hans hustru
stundom genom sitt hysteriska lynne förvärrade hans dystra sinnesstämning. Hans
svar och förklaringar däröver böra föranleda oss att frikalla henne för ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>