Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4:de. Biskop Eskil avsäger sig ämbetet i Lunds domkyrka. Valdemar den
store, närvarande, utnämner därtill Absalon. Gerdas omvändelse. Grundar klostret
på Helgonabacken.
Dessa fyra sånger av det i Helgonabacken ingående poemet Gerda äro
antagligen de, som omtalas i brevet till Brinkman. Men i detta tillägger han, att han
utom dessa — således utom Gerda — tänkt tillägga ett par, ehuru vida kortare
stycken. Till två av dessa: Saxos ring och Farväl har han även nedskrivit början.
Om innehållet i den sista dikten ha vi endast en antydan: »Till slutet hade jag
även tänkt att säga något om mina enskilta förhållanden i Lund till man och
kvinna och om mina härvarande vänner, men som jag långt för detta kommit
under fund med, att jag egentligen haft och har inga, så tyckes det mig bäst att
tiga — med ingenting.» Det hela blev blott en torso. Blott Jätten Finn och
den första sången i Gerda — Axel i berget — blevo färdiga under hans
Lundatid, och det var detta manuskript, som Brinkman i februari 1826 fick mottaga.
På sommaren reste Tegnér till baden i Varberg: »Väl har jag tagit Gerda
med mig i avsikt att låta henne växa vid badet, men hon trivs icke ihop med
saltpyrmonter och ökensand.» Längre kom han icke på flera år. På Svenska
akademiens högtidsdag 1828 upplästes väl den färdigskrivna första sången av
Gerda »till en del av skalden själv, till en del av herr Wallin», men trycktes ej i
akademiens Handlingar, och i Heimdall för den 3 januari 1829 meddelades Jätten
Finn, som förklaras vara »introduktionen till Helgonabacken». Det övriga förblev
oskrivet. Först då skalden vistades på hospitalet i Slesvig, tog han åter upp
ämnet. Men hans kraft var då bruten, och trots enstaka partier, som ännu erinra
om den forne Tegnér, blev det hela en så svag produkt, att det fått vila i manu-
skript; endast några utdrag ha publicerats. Dikten hade nu svällt ut till tolv
sånger, av vilka de flesta ingenting hava med Gerdasagan att skaffa, och med
det lundensiska motivet ha nu kombinerats sägner från Värend, Blenda, Gunnar
Gröpe m. m. Episoderna ha alldeles sprängt den svaga enhet, som fanns ännu i
den första planen.
För det poetiska »skelettet» hade Tegnér aldrig haft något sinne,
detaljerna voro för honom huvudsaken, och hans planer till de större
dikterna äro mycket svaga. Nattvardsbarnen och Kronbruden äro
lärodikter med en mycket obetydlig episk ram — en nattvardsgång
och ett bröllop — berättelsen i Axel är misslyckad, och Frithiofs
saga är ju, vad själva handlingen beträffar, en visserligen fri
omdiktning av ett äldre original. Så vitt man kan döma av den
ursprungliga, nyss anförda planen, skulle episoderna hava förstört enheten;
hela den tredje sången skulle huvudsakligen hava handlat om Abælard,
ej om Absalon och Gerda, och jättedottern, som låter döpa sig och
grundar ett kloster, var knappt ett ämne, som låg för Tegnér. Hans
intresse skulle tydligen hava koncentrerat sig kring vissa — så att
säga — »scener»: studielivet i Paris, skådespelet i Lunds domkyrka,
då Absalon upphöjes till Eskils efterträdare m. m. Men hade dessa
episoder skrivits 1826, skulle de utan tvivel hava blivit praktfulla —
åtminstone att döma av de två då utförda sångerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
